Accountability och individfokus blir stor arbetsbörda
Min kollega och namne Helena påminde mig häromdagen om det engelska ordet och begreppet accountability vilket satte igång en massa tankar. En lämplig översättning är “ansvarsutkrävande”. För mig handlar accountability om mer än ansvar, en möjlighet att ställas till svars oavsett om det är i juridisk mening eller i etisk, medmänsklig eller annan mening. Den som kräver ansvaret är också den som bestämmer på vilka grunder ansvaret utkrävs.
Accountability är ett nollsummespel eftersom någon ska hållas ansvarig och någon annan inte. Accountability avkrävs ofta på lösa grunder eller utifrån individuella åsikter eller erfarenheter. Ansvar däremot är att växa och lära själv och tillsammans. Accountability gör att arbetsbördan ökar både bokstavligt och bildligt. Utveckla! skulle mina lärare har skrivit. Jag ska försöka.
Nu i veckan kom andra delen av Lärarförbundets undersökningen om lärares arbetsbelastning, Låt lärare vara lärare del 2. Det visar sig att den administrativa “bördan” och dokumentationen inte har minskat, snarare ökat. Trots att det faktiskt inte finns särskilt mycket reglerat kring dokumentation. Dessutom har en ny arbetsbelastning seglat upp till ytan: extra anpassningar. Arbetet med extra anpassningar upplevs som både viktigt men också mycket tidsödande och belastande. Som en fd kollega sa till mig:”Om jag inte sitter ensam med varje elev så går det inte!” I flera klasser visar det sig att majoriteten av eleverna behöver individuell extra anpassning i form av hjälp att komma igång med arbetet. 27 av 30 elever behöver att läraren sätter sig vid var och en och agerar motor. Om det här är exempel på extra anpassningar som blivit vanligare i skolan så förstår var och en varför det upplevs som ett mycket tidsödande arbete. Snabbt kom en lösning från utbildningsministern: fler lärarassistenter, speciallärare och specialpedagoger så att lärarna kan ägna sig åt sitt jobb: undervisning. Som om undervisning egentligen inte har med elever att göra utan något som ska ordnas och som eleverna ska följa. De som inte kan följa den ska tas om hand av andra än lärarna. Även icke utbildade eftersom pedagogik tydligen handlar om att lära ut. Inte att möjliggöra lärande oavsett förutsättningar. Diskursen har fått mig att fundera. Vad är orsak och vad är verkan? Höna och ägg? Om vi accepterar att vi måste dokumentera på det sätt vi gör nu och om vi accepterar att elever måste ha privatlärare eller omfattande stöd för att komma igenom våra uppgifter, ja då ter sig lösningen relevant. Men om vi inte accepterar sakernas tillstånd utan gräver lite i vad det står för?
Jag undrar om inte accountability är vår tids Lucifer som lurar oss att agera och analysera på sätt som förvärrar de problem vi tror oss lösa. Så fort det blir svårt dyker han upp, accountability, leder oss in på vägar som vi tror leder framåt men som har som syfte att göra accountability själv ännu mäktigare.
Behoven av extra anpassningar identifieras på individnivå och alla utgår från att analysen av individuella elevers problem är riktig. Våra elever är stressade och mår dåligt, har koncentrationsproblem, är ouppfostrade och har dålig uthållighet som del i deras genetik eller personligheter. Accountability landar hos eleven eftersom det är eleven som inte funkar. Lösningen blir att sätta in extra anpassningar på individnivå utan att fundera över hur elevers förutsättningar både individuellt och på gruppnivå påverkas av skolans organisation, lektioners upplägg, gruppindelning, schematekniska lösningar, skolans metoder för att träna på det som är svårt och lärares bedömarkompetens för att ta några exempel. Tillämpningen av extra anpassningar utifrån individperspektivet gör att accountability istället landar hos den individuella läraren.
Föräldrakontakter upplevs också som betungande enligt undersökningen. På vissa skolor vilar accountability tungt på lärares och mentorers axlar eftersom många föräldrar ser på lärare och på skolan med accountability-glasögon. En del uttalar att alla barn ska få allt det stöd och all den tid de behöver i skolan (även från högsta ort). Accountability beror då på hur man tolkar “all tid” och “allt stöd”. Det är inte orimligt att tro att föräldrar ofta kommer att tolka det mer individfokuserat och generöst än vad skolan faktiskt mäktar med att ordna. Extra anpassningar organiseras då kanske omedvetet utifrån ett accountability-perspektiv där alla gör vad de kan individuellt för att känna att de har gjort allt de kan den dag accountability kommer. Oavsett om det faktiskt har effekt på elevers fortsatta lärande och utveckling.
Accountability är inte samma sak som ansvar för mig. Att ta ansvar kan också vara att säga “Det här blev fel, det var inte intentionen men jag/vi ser nu att jag/vi måste ändra på detta”. Accountability ger inget utrymme för någon som helst framåtsyftande bedömning. Den vill bara skipa rättvisa och det ska ske genom att någon får accountability. Ingen tar ansvar. Att ställa till svars blir viktigare. En är skyldig, en är oskyldig. En ska göra, en ska få. Accountability är att utan djupare analys lägga ansvaret någon annanstans. Enkla samband istället för komplexa.
Många skriver just nu om läroplanen och att den är för svår att efterleva. Jag håller inte med. Jag tror att den krockar med kraven på accountability. Läroplanen vill samverkan. Läroplanen vill formativ bedömning och framåtsyftande återkoppling och processuellt lärande för alla inblandade. Läroplanen vill att vi analyserar allt runt en elev som hamnar i svårigheter. Accountability vill att vi hittar den skyldige eller bristfälliga individen och sätter in insatser eller straff för att behandla eller ändra på eleven, läraren, föräldern, rektorn, skolan…Accountability kräver att tid och energi läggs på att kontrollera vad som har gjorts eller inte gjorts istället för att blicka framåt. Accountability vill därför att vi dokumenterar på samma sätt för alla vid samma tidpunkter och då måste ju alla också göra samma saker på samma tid vid samma tidpunkter oavsett förutsättningar och individuella preferenser. Oavsett vad läroplanens andra kapitel säger.
Att jobba med en känsla av accountability över sig är att hela tiden tänka att det nog inte är tillräckligt det jag gör, det finns nog någon som kan komma med accountability och ge den till mig. Bäst att jag dokumenterar varenda grej jag har gjort oavsett vad det har haft för effekt. Bäst att jag planerar lite till så att jag kan vara säker på att det ska funka. Bäst att jag sitter en kvart till med eleven. Bäst att jag ringer föräldern en gång till. Bäst att jag…
“Jag har prövat ALLT! Jag har gjort ALLT!” är kanske i själva verket ett annat sätt att säga “Jag vill inte ha någon accountability”.
Vi som jobbar i skolan kan hejda detta. Om vi går med att på att det bara behövs fler som kan dela på accountability så har vi inte löst problemet egentligen utan kanske till och med accepterat accountability. Och då kommer inte accountability att nöja sig med det utan växa och få näring. Vad händer när det inte funkar trots lärarassistenten? Vem ska kompetensutveckla eller anpassa för den som egentligen skulle anpassa? Vem får accountability i knäet då?
Vi måste bort från nollsummespelsdiskursen eftersom det inte är en analys. Någon har fel, en annan har rätt. Det här är en läraruppgift, det här är det inte. Man hindras att se att det är mer komplext än så. En fantastisk lärare når inte en elev. En högbegåvad elev underpresterar. En rättvis lärare upplevs av någon som orättvis. En till synes fullgod dokumentation brister i något. Ett betyg sätts på riktiga grunder men upplevs orättvist. Accountability är att peka finger och säga “Not good enough!” eller “Det där är inte mitt ansvar, det är systemets, elevens, rektors, förälderns, elevhälsans!” Ansvar är att se sanningen i vitögat, acceptera ansvaret och uppgiften, säga “Ok, hur gör vi för att förebygga det här i framtiden så att vi lär oss och blir bättre?” Vi kan aldrig säga att vi har gjort allt och inte kan göra mer. Att uttrycka det kan trigga behov av accountability. Vi kan säga att det vi har gjort inte har haft avsedd effekt och att vi tänker pröva något annat. Det ansvaret tar vi för att lära oss och växa tillsammans, inklusive eleven.
Formativ bedömning är att utan värderingar konstatera nuläge, önskat läge och att tillsammans forma en möjlig väg till det önskade läget. Accountability vill inte ha någon formativ bedömning. Den lägger hinder för utveckling genom att säga att den vill utveckling men bara om någon ställs till svars. Ansvar vill lära och hitta lösningar utan att peka finger. I en grupp som tar ansvar är det inte farligt att granska. I en grupp som präglas av accountability blir det viktigt att undvika granskningen och därmed lärdomen, analysen stannar vid enkla samband och lösningarna blir skenbart effektiva.
Lärares upplevelse av och uppfattning om extra anpassningar och dokumentation som betungande kanske alltså handlar mer om att undvika accountability än faktiska behov av dokumentation och extra anpassningar. Genom att välja att vilja undvika accountability erkänner man den och oket väger allt tyngre trots allt det man faktiskt gör för att inte hamna i dess klor. Likt exorcister behöver vi istället ställa frågor som för oss framåt, dela goda exempel, dela misstagen, hitta positiva och negativa mönster på skolan, på allvar diskutera syftet med dokumentationen för att hitta balansen. För visst behövs dokumentation, men vilket behov ska den fylla?
Några frågor som jag kan tänka mig att diskutera kollegialt för att lyfta ansvaret och lägga undan accountability är:
- Vilka extra anpassningar har vi ägnat oss åt i år? Har vi medverkat till behoven av anpassningarna på något sätt? Hur kan vi i större utsträckning förebygga behovet av dem nästa år?
- Behöver vi höja kompetensen när det gäller planering med universell design som tillåter många sätt att lära, bearbeta och visa kunskaper?
- Hur hanteras gången med elevärenden? Hjälper den oss att jobba förebyggande och främjande eller curlar vi accountability och får mycket jobb när något redan har gått snett?
- Dokumenteras beslut och uppföljningar eller dokumenteras mindre viktiga saker? Hur är relationen viktig dokumentation och mängd text?
- Dokumenteras elevers prestationerer varje gång eleven öppnar munnen/datorn eller behöver skolan arbeta mer med portfolio som kan innehålla all samlad dokumentation? Hur mycket dokumenterar eleverna?
- Hur säkra är vi på betygsättning? Finns tankar om att dokumentationen ska göra betygsättningen säkrare eller behöver vi göra bedömarkompetensen säkrare?
- Om jag/du/vi fick mer tid, vad skulle den tiden fyllas med? Varför?
- När är det accountability som spökar och när är det ansvarskänsla som kan användas klokt?
PS: Läs Anna Bengtssons utmärkta beskrivning av hur arbetet med gången kring elevärenden kan minska behovet av insatser som görs efteråt, när all tid redan har gått till planering och genomförande av undervisningen och tid måste hittas för att samla upp det som inte funkat:
Att rigga för ett främjande och förebyggande elevhälsoarbete.
Läs gärna också: skillnaden mellan behov och lösning.
specialpedagogen 
Pingback: Specialpedagoger och tvärprofessionellt lärande. | Nyanlända elever i Lappland
Pingback: Är kartläggning och utredning onödigt, till och med riskabelt? | specialpedagogen