Extra anpassningar – från lättnader till kunskapsutveckling
Extra anpassningar är inte lättnader läste jag på Twitter. En mycket viktig inställning att fortsätta diskutera. Men lättnader från vad? Och vad betyder lättnader? Att extra anpassningar är olika beroende på skola och till och med klassrum är inte alls så konstigt.
Om det är lätt att komma på hur man ska anpassa för att en elev ska utvecklas i riktning mot målen så är ju inte extra anpassningar något problem. Det är när man slår i metodtaket (Hejlskovs uttryck) som extra anpassningar blir ett problem. Hur högt metodtaket är varierar förstås från lärare till lärare och därför är synen på vad som är extra anpassningar olika.
Lättnader för mina tankar till åtgärder. Det har gått så långt och eleven är så stressad eller låst att lättnader som lättare texter eller att ta bort uppgifter är det enda som kan fungera. Då är det förstås viktigt att ta till lättnader kortsiktigt för att bygga upp självförtroendet och få igång en kunskapsutveckling. Samtidigt behöver man kollegialt fundera över om man hade kunnat göra något annat i ett tidigare skede.
Jag har de senaste veckorna skrivit och funderat över hur ärendegångar vid oro för elever ställer till det för oss. Ärendegången medger att någon bättre lämpad att hantera eleven tar över. DÄR abdikerar skolan från sitt kunskapsutvecklande uppdrag. För hur ska denna någon (annan) ha samma insikt i vad som behövs för att nå målen rent kunskapsmässigt? Om en lärare av olika anledningar slår i metodtaket tidigt och får möjlighet att remittera eleven till annan instans kan det innebära en olikvärdig utbildning. Det som borde ha varit en fråga om extra anpassningar blir en fråga om utredning för större insatser eftersom läraren får ett eget ansvar att ta beslut om orsak och verkan.
Höj metodtaket med undersökande frågor
Några av “mina” specialpedagoger har för länge sedan insett att det inte håller att de tar över ärenden från lärare. Så snart de tar över upphör fokus på kunskapsutvecklingen för då är inte läraren längre med. Återstår för EHT att komma med lösningar som då kretsar kring beteende och mående. Men vad kan de göra själva för att inte vara medberoende i en negativ spiral? Under en handledning fattade de beslut om att inte längre ta emot ärenden utan att ställa följande frågor till den överlämnande läraren:
- Vilka förmågor har du inte sett?
- Vilka delar av kunskapskraven har eleven ännu inte visat?
- Vad saknar du (läraren) för att stötta eleven?
- På vilka sätt har eleven fått visa förmågor?
- Vilken examinationsform är vanligast i din kurs? Vilken effekt har det på eleven?
- Hur vill du säkerställa att eleven kan?
- Vad behöver du veta att eleven kan?
- Var i kunskapskraven står det?
- Hur har du gjort för att främja elevens kunskapsutveckling?
De tänkte också att det inte känns rätt att bara ta emot elever utan samarbete, som att möjliggöra och acceptera att läraren inte klarar sitt uppdrag. Frågorna ovan blir ett sätt att få till samtal som kan stötta läraren upp ur lärgropen. Precis som läraren behöver stötta eleverna upp ur lärgropen behöver lärare stöttning för att ta sig upp ur sina lärgropar. Det duger ju inte att tänka att vissa lärare skulle vara outvecklingsbara och i behov av särskilt stöd så snart de slår i metodtaket!
(Bilden har jag lånat från James Nottingham!)
Rubriker för extra anpassningar
Det finns många olika orsaker till att lärandet inte fungerar som det är tänkt. Därför är det knepigt att komma på vilka extra anpassningar som kan vara bra att pröva. Kan det hjälpa om man tänker rubriker för extra anpassningar? Istället för att gå direkt till en lista på extra anpassningar (ineffektivt enligt Skolinspektionen) kan man börja i att undersöka de områden, rubriker, som kan spela roll. Några förslag till rubriker:
- Bemötande
- Relationer
- Tydlighet
- Studieteknik
- Lärverktyg och metoder
- Fysisk miljö
- Examinationsformer
- Delaktighet i utformning av uppgifter
- Utmaningsnivå (kan vara både för hög och för låg)
Under varje rubrik kan sedan lärare och kollegor, gärna specialpedagog och övriga i EHT komma fram till vad som skulle göra till exempel bemötandet ännu mer effektivt eller vilka lärverktyg som skulle vara lämpliga. Vilka behov skulle de möta? Vad skulle det innebära för elevens kunskapsutveckling? Hur kan läraren få syn på olika steg i utvecklingen? Rubriklistan bör vara ett verktyg, en struktur, för ett framåtsyftande samtal och inte något som lämnas över till lärare att själva hantera. Specialpedagogen är viktig i arbetet med att identifiera behov och matcha med möjliga lösningar i form av till exempel extra anpassningar.
Önskat läge – även under E
Det är också viktigt att tala om utveckling även om det just nu kan vara långt under nivån för E. Ibland upplever jag att lärare har uppfattat att anpassningar ska sättas in så att eleven snabbt når E. Då är det också lätt att hamna i tankar på lättnader eller beteendefrågor (jag har ju sagt att hen måste träna mer!). Men vi måste kunna arbeta i delmål för eleverna för kunskapsutveckling oavsett nivå. Vad är önskat läge just nu? Från en nivå till en annan – hur kan vi få syn på den? Tänker vi så blir det tydligt att läraren är nödvändig eftersom det är läraren som utifrån sin ämnesdidaktiska kompetens kan avgöra när kvaliteten höjs, även om det fortfarande är under nivån för betyget E.
Pingback: Strössel gillar: Bloggen ”Specialpedagogen” | STRÖSSEL