Vi måste tala om ipads som belöning
Som lärare och specialpedagog har jag varit verksam i gymnasiet och på komvux. Numera har jag glädjen att verka också i grundskolor runtom i landet. Överallt i grundskolor möter jag en vanlig handling: man ger ipads till elever som belöning. Detta vill jag fundera kring här i bloggen eftersom jag är fundersam vad gäller effekten och vad det egentligen förstärker både hos elever, pedagoger och i skolan som helhet.
När jag frågar vad som belönas är det inte alltid klart. Däremot står det klart för mig att de elever som är föremål för denna typ av belöning är elever som har svårt att hantera känslor, som ofta får utbrott och som på olika sätt har svårt att fokusera eller jobba koncentrerat.
Jag har på flera skolor sett hur elever som väntar på sina ipads, det är ju en överenskommelse att de ska få den om de gör klart, snabbt hafsar igenom sina uppgifter för att nå målet: att få sin ipad.
Jag har sett elever som får sin ipad som hjälp i skolarbetet sitta bakom en skärm och leka med appar som förvränger foton eller tar fram memes av olika slag, mer eller mindre lämpliga för skolsammanhang.
Jag har sett åtgärdsprogram där det står att eleven ska få en ipad som belöning om eleven klarar av vissa saker, till exempel att låta bli att avvika från skolan eller att låta bli något eller någon.
Jag undrar hur dessa elever får möjlighet att lära sig att hantera ilska, fokus eller lässvårigheter genom att de får en ipad att sysselsätta sig med på egen hand, ofta i ett eget rum eller bakom en skärm.
Jag har också varit med om elever som tror att de ska få ha sin ipad men som inte får det och därför får utbrott som leder tankarna till filmen exorcisten. Så stark är ipadens dragningskraft. Det som belönas är inte så mycket elevens beteende utan belöningssystemet i hjärnan som triggas genom dopaminutsöndring. Så här står det i Torkel Klingbergs bok Hjärna, gener och jävlar anamma:
Att belöna studieprestationer med yttre belöningar verkar därför inte bara vara ineffektivt, det finns många tecken på att det dessutom kan ha en direkt negativ effekt på barns intresse.
I en studie som Klingberg refererar till delades en grupp förskolebarn upp i tre grupper. En grupp fick diplom som yttre belöning för att de ritade. En grupp fick diplom som överraskning när de ritat klart och en grupp fick inget diplom. När forskarna följde upp förskolebarnen visade det sig att den grupp som blivit utlovade diplom och sedan fick det hade mindre intresse för aktiviteten än de andra två grupperna. Yttre belöning fungerade inte som motivator. Det finns förstås fler studier än denna som visar samma sak.
I boken Din hjärna från 2008 är effektivare än den du har idag tar Tomas Dalström upp effekten av dopaminutsöndring på hjärnans belöningssystem. Vi vet att ipads gör att dopamin frisätts eftersom den som trycker på skärmen får en omedelbar belöning i form av vinst (som enarmade banditer) eller återkoppling från ett spel eller sociala medier.
Men det finns ett annat verktyg som också frigör dopamin som är mer effektivt och mer riktat mot det som ansträngningen handlar om: återkoppling. En återkoppling som beskriver vad eleven faktiskt har kämpat med och övervunnit eller som ställer frågor så att eleven själv lär sig att formulera sina egna strider och framsteg är bland det mest effektiva redskap en pedagog har. Alldeles gratis, går inte sönder, leder framåt och kickar igång belöningssystemet kring det som ska belönas: ansträngning och framsteg inom ett utvecklingsområde.
Det som händer när elever som redan har svårigheter att bemästra svåra situationer får en ipad som belöning för att bemästra situationen är att eleven lär sig att ipaden är belöningen, inte framstegen med det som är svårt.
Om eleven istället för att få individuellt formulerad återkoppling kring prestation får en yttre belöning sätts fokus på det som frigör dopaminet, nämligen ipaden. Då riskerar vi att underminera elevens utveckling istället för att möjliggöra eller stötta den. Då får vi nog ta att elever som ändå har svårt att motstå impulser eller hantera frustration eller andra känslor fortsätter att ha svårt med det. Ett fixed mindset på organisationsnivå. Kalle är så här, det enda vi kan göra är att ge ungen en ipad. Jag undrar vem det är som behöver ipaden? Rätt använd kan en surfplatta bli ett viktigt lärverktyg. Den ska då användas i ett sammanhang, inte av en ensam elev som lämnas själv med den.
Jag vill gärna lägga till att jag har full respekt för de svåra utmaningar som många pedagoger och assistenter hamnar i när barn och elever fastnar och får utbrott. Jag har inte mött någon som medvetet tänker att de ska göra en insats som skadar. Men vi måste jobba kollegialt och utmana tankar och föreställningar hos oss själva och varandra.
Varje gång vi beslutar oss för en insats av något slag måste vi orka och våga ställa oss själva och varandra frågan:
På vilket sätt möjliggör eller bidrar det vi nu tänker göra (eller har gjort) till elevens kunskapsutveckling?
Om vi inte kan hitta ett svar som är grundat i forskning eller beprövad erfarenhet ska vi antagligen låta bli och komma på något annat.
De elever som idag regelmässigt får ipads som belöning är förmodligen redan programmerade för att det är meningen med skoldagen. Ta inte ifrån dem ipaden på en gång om du inte är beredd på utbrott och ännu fler åtgärder på individnivå.
Lägg istället till mycket återkoppling som utvecklar elevens förmågor och som bidrar till elevens kompetensutveckling. “Nu såg jag att du ansträngde dig en minut till! Hur gjorde du?” eller “Berätta! Vad är du stolt över att ha klarat av idag?” Kanske är det de vuxna runtomkring eleven som behöver träna på framåtsyftande återkoppling snarare än eleven som behöver en ipad?
Boktips:
Dalström, T. 2017. Din hjärna från 2008 är effektivare än den du har idag. Ystad: Meetings International Publishing.
Hattie, J & Yates, G. 2014. Hur vi lär. Stockholm: Natur & Kultur.
Klingberg, T. 2016. Hjärna, gener och jävlar anamma. Stockholm: Natur & Kultur.
Wallberg, H. 2015. Återkoppling för utveckling. Stockholm: Gothia förlag.
specialpedagogen 
Hej
För mig som förälder till barn som har svårt känns det oftast som att det är en kombination av kunskapsbrist och resursbrist. Många delar på min sons skola hade säkert kunnat undvikas om det funnits resurser och kompetens. Istället blir I-pad snabb fix för även här har många pedagoger inget intresse av att se I-pad som ett kompletterande verktyg. Bra att diskutera i arbetslagen.
GillaGilla
För mig som specialpedagog är kunskap och rutiner samt arenor för att samtala om utmaningar de viktigaste resurserna. Vi lägger mer resurser i form av pengar på skolan i Sverige än något annat land i världen. Vi måste då ställa oss frågan vad vi verkligen behöver ytterligare i form av personal eller pengar. Jag ser ju också att när det blir många ”resurspersoner” kring elever så bidrar det ibland till kaoset i en del elevers skolvardag. Kan det vara bra att ni föräldrar samtalar om detta med belöningar, tex med ipads, med de som möter era barn dagligen i skolan? Det finns alltid ett mönster i elevers beteenden och det gäller att vi tillsammans undersöker dem. Lycka till med samarbetet med din sons skola! Alla vill honom väl men ibland blir det fel med quick fix och man hittar inte rätt för man tar sig inte tiden att undersöka tillsammans utifrån många lärmiljöer.
GillaGilla
Min son använder sin padda som ett verktyg för att för en paus från omgivningen när det blir för mycket, inte som belöning. Vi uppmuntrar även när han själv säger till att han behöver en paus. Däremot är det sedan inte han som bestämmer hur lång den ska vara utan där har vi en Timestock. Paddan har även lärt honom både engelska, matematik och programmering på en väldigt hög nivå.
GillaGilla
Jag är förälder till barn med npf-funktionsnedsättning. För honom fungerar digitala saker (spel på dator, mobil, padda) som återhämtning. Om han är helt utmattad – av skolan med ljud och krav – behöver han denna avkoppling/återhämtning hemma. Vet att han får padda som belöning i skolan, vet inte om de tänkt.
GillaGilla