Specialpedagogen är kidnappad av elevhälsan
Drastisk rubrik? Javisst, men jag vill ändå reflektera och problematisera det faktum att lagen anger att den samlade elevhälsan ska bestå av psykologisk, medicinsk och psykosocial kompetens samt personer med specialpedagogisk kompetens. Tre professioner som inte har pedagogisk utbildning och en profession som har det. Specialpedagoger är lärare med erfarenhet av undervisning och en tilläggsutbildning.
Hur tänkte lagstiftaren? Vad var tanken med att samla de olika professionerna? Propositionen (2009/10:165) talar om att all information som kommer till elevhälsan ska utmynna i specialpedagogiska insatser. Man kan förstå det som att man tänkte sig att den specialpedagogiska kompetensen är länken mellan andra professioners perspektiv och det pedagogiska perspektivet. Allt som den psykologiska professionen, den medicinska och den psykosociala professionen kan bidra med utifrån sina kompetenser ska via specialpedagog/speciallärare översättas till insatser som ger förutsättningar för lärande och utveckling i riktning mot utbildningens mål.
Ingenstans står att den samlade elevhälsan ska kallas elevhälsoteam eller EHT, det är en konstruktion. Kanske kommer namnet EHT sig av att man tidigare hade ett elevvårdsteam. Man bytte namn från vård till hälsa. Samtidigt undrar jag om man bytte förhållningssätt från vård till hälsa eller om det blev ännu mer fokus på vad de olika namngivna professionerna ska jobba med? Hur kommer det sig att den samlade elevhälsan ska vara ett eget team?
Jag vill betona att jag själv har haft goda erfarenheter av att samarbeta med andra professioner i skolan. Mina reflektioner handlar inte om enskilda erfarenheter utan om hur vi tänker i stort. Vad vill vi med ett elevhälsoteam? Vad finns det för risker med att ha ett EHT och vilka risker finns med att specialpedagogen är en del av EHT?
Om skolan har ett EHT som är ett eget team med egen arena vid sidan om lärare och annan personal uppstår automatiskt en klyfta mellan just lärare och EHT, samtidigt som EHT består av åtminstone en lärare.
Varför är då specialpedagogen kidnappad i elevhälsan? Jo, om EHT anses vara ett eget team där specialpedagogen ingår så kommer (minst) tre andra perspektiv att vara dominanta i just detta team. Ibland vill de inte lägga sig det pedagogiska eftersom det inte är deras profession. Motsatsen förekommer också, när de andra professionerna gärna vill tala om för lärare hur de ska göra, möblera, formulera instruktioner eller annat även om de inte har en lärarutbildning. I båda fallen är svårigheten att elevhälsoteamet arbetar vid sidan om lärare, de är inte lärare och de arbetar inte med samma saker som lärare gör men de ska ändå stödja eleverna mot utbildningens mål. Hur skapar man en plattform för att bidra utifrån sin profession och samtidigt kunna tala om att man bidrar till elevers utveckling mot målen?
Jag tror att det är mycket lätt hänt att man berättar om hur det ser ut utifrån sitt perspektiv. Man kan mer om hjärnan, om sociala strukturer, om npf eller om medicinska förutsättningar. De utmaningar som kan uppstå kan då lätt förklaras med svårigheter i det kognitiva eller i det medicinska, kanske i det sociala eller i familjesituationer. Varje perspektiv har sin förklaring och alla är lika berättigade eftersom de inte är sprungna ur något som pedagogen själv kan komma fram till. Senast har vi sett exempel på hur lågaffektivt bemötande införs som en lösning på svåra utmaningar i lärmiljön och när det inte fungerar uppges metoden ha använts fel utifrån det psykologiska perspektivet (Inget vetenskapligt belägg för lågaffektivt bemötande).
Jag tror att det är lätt hänt att om specialpedagogen är med i elevhälsoteamet så ska det mycket till att gå emot dessa förklaringar. Man är ju en del av ett team, ett team som jobbar vid sidan om lärarnas olika team. Jag tror att det är lätt hänt att också specialpedagogen börjar söka förklaringar i andra perspektiv än det pedagogiska, metodiska eller didaktiska. Jag tror också att om specialpedagogen vill söka förklaringar i det pedagogiska perspektivet så är det inte lika väl mottaget som andra förklaringar som ligger utanför det pedagogiska. Varför ska någon i ett team vid sidan om lärarnas team komma och ha synpunkter på vad eller hur lärare gör, de är ju elevhälsan och inga pedagoger?
Vad är det som gör att en specialpedagog eller speciallärare anses ha mer gemensamt med en skolsköterska eller skolkurator än med sina lärarkollegor? Vilket team ska den specialpedagogiska kompetensen tillhöra för att göra mest nytta för skolans elever? I vilka arenor gör specialpedagogen mest nytta, i arbetslaget eller i elevhälsoteamets egen arena? Och vad är det som gör att elevhälsoteamet behöver vara ett eget team med en egen arena? Hur ska teamet på egen hand, utan att lärare är med, bidra till elevers utveckling mot utbildningens mål? Hur ska EHT-möten på egen hand bidra till elevers måluppfyllelse?
Jag tror att så länge EHT-möten sker på egna arenor så kommer specialpedagogen att kidnappas in i perspektiv som handlar om att elevers svårigheter förklaras med funktionsnedsättningar, ergonomi, psykologi, social situation eller det som medlemmarna i teamet är förtrogna med. Då blir det plötsligt mer angeläget för specialpedagoger att gå på konferenser och få handledning för att lära mer om dyskalkyli, dyslexi, npf, språkstörning. Hur ska man annars kunna vara en del av elevhälsoteamet?
Vi har kanske själva bäddat för att röster höjs för att “inkluderingen har gått för långt” med individfokus, förklaringar, tips och råd som flyttar lärare inklusive specialpedagoger från den pedagogiska, metodiska och didaktiska arenan till en förment elevhälsoinriktad arena där elevers svårigheter är både frågan och svaret.
Det kanske inte är specialpedagogen som är kidnappad i elevhälsan när jag tänker efter. Det är det pedagogiska perspektivet.
specialpedagogen 
Pingback: Samarbete – Specialläraren