Istället för lågaffektivt bemötande: ledarskapskompassen
En bra lösning bygger på att man inte skapar problem för eleven. Ingen vill förlora i en konfrontation. Men, alla blir förlorare när någon inblandad anser sig ha vunnit.
Citatet ovan kommer från Bo Hejlskovs bok Beteendeproblem i skolan (Natur & Kultur, 2014). Jag tänker på detta citat när läser inläggen på olika håll i debatten som förts kring lågaaffektivt bemötande. Ett annat citat ur boken som jag kommer att tänka på är detta:
Bara genom att ta ansvar kan du skapa möjligheter att påverka din egen situation. Om du tycker att andra ska lösa de problem du själv upplever förlorar du din egen möjlighet att påverka och du blir därmed maktlös.
Något har gjort att personal på olika skolor känner maktlöshet i situationer som ska hanteras lågaffektivt. När jag läser Hejlskovs bok slås jag av att mycket av det han resonerar om handlar om att ta ansvaret och inte låta situationer eskalera och bli kaos. Varför har det då i praktiken landat i det motsatta, att dra sig undan, att inte ta i situationen och att inte sätta de gränser som kan behöva tränas eller förstås?
Jag funderar över två möjliga orsaker som inte behöver ha med varandra att göra men som kan samspela.
Dels kan det handla om kunskapssyn och förståelsen för uppdraget. Om jag tror att min roll handlar om att lära ut, att förmedla både kunskaper och regler utifrån ramar som jag själv sätter, kan jag hamna i att ställa krav på mottagaren som inte är adekvata. Då tappar jag i mitt ledarskap och i relationen till den som jag vill ska lära mer eller göra annorlunda.
Dels kan det handla om att vi i skolan sedan några år är väldigt snabba med att ta till oss råd, begrepp och metoder som kommer från den psykologiska och medicinska sfären. Kanske har vi fastnat för något som kan förklara det utmanande eller till synes omöjliga att förstå sig på. Pedagoger beskrivs som en stukad profession, det är många som har talat i termer av en avprofessionaliserad kår (se till exempel Ingrid Carlgren i Skola och Samhälle). I det allt sämre självförtroendet tappar vi det professionella språket och förmågan att beskriva, förklara och resonera med begrepp och modeller som hör till den pedagogiska, metodiska och didaktiska sfären.
Jag möter ofta lärare som upplever att lågaffektivt bemötande är något som de inte kan relatera till. Däremot får jag alltid positiv respons när jag samtalar om ledarskapskompassen. Kompassen är beforskad i klassrumsmiljö och knyter an till ledarskapshandlingar som lärare utför och de konsekvenser som olika ledarskapshandlingar får. Så här förklarar jag den i min kommande bok om lektionsdesign:
Ledarskapshandlingar
I både Samuelssons bok Lärandets ordning och reda (2017) och Anneli Frelins bok Lyhörda lärare (2012) refereras till Wubbels forskning om interpersonellt ledarskap. Wubbels med flera forskare studerade lärares ledarskapshandlingar och skapade en modell för att visualisera vilken effekt olika handlingar får på relationen mellan lärare och elev och därmed på skolresultat. Så här kan modellen illustreras:
(illustration Anna Hild i boken Lektionsdesign- en handbok, Gothia fortbildning 2019)
Den vänstra sidans ledarskapshandlingar lägger ansvaret för förståelsen för vad som krävs på eleven själv, vilket kan leda till sämre självförtroende och lägre motivation. Den nedre högra delen (foglig och förstående) innebär att ledaren kompenserar för brister, medan den övre högra delens ledarskapshandlingar (styrande och hjälpsam) innebär att träna, styra och explicit kommunicera och visa förväntningarna. Dessa två tårtbitar ger eleven mer möjligheter till inflytande och samhörighet med läraren vilket i sin tur kan kopplas till goda skolresultat.
Lärarens syn på och förväntningar på vad eleverna redan kan är viktig för valet av ledarskapshandlingar. Lärare skattar dock ofta graden av inflytande och samhörighet högre än vad eleverna gör. (Utdrag ur kapitel 3, klargör förväntningar, Lektionsdesign – en handbok).
Den vänstra sidans ledarskapshandlingar förutsätter alltså att eleven/eleverna har en hög grad av exekutiva funktioner, alltså att de kan själva planera, genomföra arbeten och se konsekvenserna av sina handlingar. Det finns elever som man kan tillrättavisa en gång och som kan ta ansvaret för att förstå att de gjorde fel, varför och hur de ska göra istället. Men om det inte fungerar så behöver man ta till ledarskapshandlingar som är styrande och hjälpsamma i syfte att träna och utveckla de exekutiva funktionerna. Inte fogliga, för då visar man att man inte tror på dem och deras förmåga att utvecklas. Det leder till lågt självförtroende och fortsatt oförmåga att se konsekvenser av handlingar och alternativa strategier.
Att resonera om ledarskapshandlingar för att möta olika elever i olika typer av situationer kan vara ett sätt att utveckla ett språk om bemötande som lyfter både elever, lärare och relationerna däremellan. Man kan till exempel reflektera över i vilka tårtbitar som eleverna tycker att deras lärare oftast befinner sig i och hur man kan stötta varandra kollegialt för att så långt som möjligt befinna sig i tårtbitarna styrande och hjälpsam. Dessutom är det spännande att reflektera över vilka ledarskapshandlingar vi väljer gentemot varandra i kollegiet.
Att påverka är att ta på sig ledartröjan. Det är inte alltid lätt att komma ihåg att ledarskapshandlingarna ska vara styrande och hjälpsamma samtidigt. Det är heller inte alltid lätt att göra distinktionen mellan sträng och styrande. Däremot är det alltid ens ansvar som professionell att fundera över om det man gör, säger eller skriver får den effekt man har tänkt oavsett intention.
Kära bloggläsare, vi hörs igen. Nu ska jag fundera över mina egna ordval och ledarskapshandlingar! Men först vill jag dela med mig av en dikt som jag använt ofta i engelskundervisningen. En ingång i samtal om ledarskap och samspel:
I wanna be the leader
I wanna be the leader
Can I be the leader?
Can I? I can?
Promise? Promise?
Yippee I’m the leader
I’m the leader
OK what shall we do?
specialpedagogen 
Blir lite förvånad över jämförelsen mellan lågaffektivt bemötande o ledarkompassen. Lågaffektivt bemötande grundar sig i att barn och ungdomar med svårigheter inom AST dog eftersom personal på olika sätt tappade kontrollen och höll fast dem. Ledarskapskompassen handlar, vad jag förstår i alla fall, om hur du kan vara en ledare i klassrummet. Lite som att jämföra äpplen o päron?
GillaGilla
Så kanske det är, lågaffektivt bemötande är ju en metod som används till exempel för att deeskalera situationer som personer med autism kan hamna i. Debatten de senaste veckorna har handlat om att lågaffektivt bemötande har använts för att hantera alla sorters konflikter som kan uppstå i skolans verksamhet. Det tycks vara så att många har tolkat det som att man låter bli att ingripa. Då blir många osäkra på hur det ska leda till att färre konflikter uppstår. Att vara ledare i klassrummet hänger förstås ihop med hur man är en ledare under hela skoldagen, i alla delar av uppdraget. Jag tänker att jag inte jämför lågaffektivt bemötande med ledarskapskompassen. Jag tänker att kompassen är ett lösningsfokuserat redskap för att samtala med personal inom skolan kring bemötande. LAB tappar inte sin betydelse för det men kanske ska det användas utifrån det psykologiska perspektiv det kommer från, det är ju trots allt inte en pedagogisk metod eller ens ett pedagogiskt förhållningssätt. Vi pedagoger vill gärna utgå från det som är grundat i pedagogiska, metodiska, didaktiska frågor.
GillaGilla
För det mesta saknas anledning att bli arg, man kan sätta gränser ändå. Att bli arg innebär en risk att i alla fall inte bemästra situationen och då har man skaffat sig problem till nästa tillfälle. Att agera på ett lågaffektivt sätt innebär bara att man undviker en situation som eskalerar åt fel håll. Dessutom tjänar man allltid på det själv eftersom man kan möta eleven igen.
GillaGilla
Pingback: Strössel gillar: Specialpedagogens inlägg | STRÖSSEL
Pingback: ”Kindness” är viktigast säger världens bästa lärare | specialpedagogen