specialpedagogen

Det inkluderande klassrummet

Hur får vi lärare på tåget? Alla vill förändra – någon annan.

I fredags hade jag förmånen att få lyssna till Ingrid Hylander som föreläste på Kompetentos konferens om specialpedagogiskt utvecklingsarbete. Ingrid Hylander och Pia Skott har undersökt effekterna av den utbildning om elevhälsans arbete som de varit med och tagit fram och som finns på SPSM:s hemsida.

Det jag fick höra manade till eftertanke. Jag hade själv precis samtalat med olika grupper om hur man kan “få med lärarna på tåget” och hur man kan “få fler att förstå”. Det är knepigt med det där uttrycket “få med lärarna på tåget” tycker jag. Antingen ser vi att vi sitter på samma tåg och kör åt samma håll eller så ser vi att vi står på en station där det är möjligt att befinna oss på olika perronger och önskan om att hoppa på olika tåg. Hur ska vi då få med alla på samma tåg om man har olika bagage med sig och olika olika syn på resmål? 

Uttrycket togs också upp av Hylander. Det är vanligt att ställa frågan: hur får vi med lärarna på tåget? Men vad står det för egentligen? Vilket tåg? Vilken destination? Varför är det viktigt att vara på samma tåg? Vad är det vi saknar om vissa lärare eller professioner är på andra tåg? Vart går de tågen?

Det visar sig enligt Hylander att när rektor vet vad rektor vill med elevhälsans arbete så kommer lärarna med. När tåget har skyltar som visar vart det är på väg med en färdplan och där dörrarna öppnas och välkomnar alla som vill åka med, då kliver man på. Rektors förändringsresa var central för en framgångsrik utveckling vad gäller elevhälsoarbetet visade Hylander och Skotts uppföljning. 

På vägen i den förändringsresan gjordes en del viktiga insikter. 

Vi måste erkänna ett centralt dilemma enligt Hylander. Alla studier visar att lärare vill ha hjälp med enskilda elever som stör eller är besvärliga på något sätt. Denna önskan krockar med att vi vet att det inte löser problemet att någon tar hand om dessa elever eller att vi försöker förändra eleverna. Lärare har ofta ett kompensatoriskt perspektiv, något fattas eleven och det är specialpedagogens roll att kompensera för bristen. Specialpedagogen å sin sida har oftare ett kritiskt perspektiv eller ett relationellt perspektiv och vill undersöka – vad kan skolan göra, vad kan läraren göra? Man stångas. Alla vill förändra någon annan. Det Hylander och Skott uppfattade var: 

Lärare vill förändra elevers förhållningssätt. 

Specialpedagoger vill förändra lärares förhållningssätt. 

Skolkuratorer vill förändra relationer mellan lärare och elever, mellan skolan och hemmet och mellan elever.

Skolpsykologer vill förändra organisationen.

Skolsköterskor vill bevaka att elevernas behov tillgodoses och var egentligen den enda grupp som inte ville förändra utan lägga på ett omsorgsperspektiv. 

Alla vill förändra. Någon annan. 

Hylander menar att det viktiga är att vi erkänner att det är svårt för läraren att möta alla elever eller att möta just den här eleven men ska vi få förändring måste vi jobba tillsammans. Om alla vill förändra någon annan så ägnar vi all energi till det. Tågets destination blir oklart, det är passagerarnas beteende på tåget som fokuseras här och nu.


Men visst känns det ibland som om färdmedlet snarare är en Atlantångare som vi försöker vända i en fjord. Det måste vi också erkänna och prata om och undersöka vad det är som gör att det känns så. När känns det som om vi börjar vända? Hur känns det? Så här beskrev Hylander de nivåer som hade kunnat skönjas hos de organisationer som genomförde utbildningen om elevhälsoarbete och som fick allt fler att kliva på tåget mot destinationen på toppen:  

Nivå 0: allt brinner, man släcker bränder oupphörligt. Man har inte tillgång till alla kompetenser. 

Nivå 1: alla kompetenser finns på plats. Man jobbar framförallt med att olika professioner gör olika saker, framförallt åtgärdande arbete kring enskilda elever. 

Nivå 2: man har skapat ett team. Främjande och förebyggande arbete sker utifrån enskilda professioner. Det kallas för flerprofessionellt arbete.

Nivå 3: det finns ett helhetsperspektiv på elevhälsoarbetet (kanske tänker man att undervisningens är skolans verktyg funderar jag?). Alla yrkespersoner arbetar som ett team. Det finns samsyn och samordning mellan rektor, lärare, elevhälsan. Man arbetar främst förebyggande och hälsofrämjande. Det finns en elevhälsoplan som är förankrad. På denna nivå talas om ett interprofessionellt arbete där det inte är lika tydligt om det arbete som utförs görs av en specialpedagog eller en skolkurator eftersom perspektiven redan finns med i analys och beslut.

Min erfarenhet är att organisationer ofta befinner sig på flera nivåer samtidigt men man är väldigt snabb att skatta det egna arbetet högt. Vad skönt, här ser vi att vi har kommit långt! Vi är på nivå 3! Samtidigt som elevärenden strömmar in och frustrationen växer hos lärare och specialpedagoger som fortsätter att vilja förändra någon annan.

Elevhälsoarbete är ingen tävling. Det är inte en fråga om att betygssätta den egna organisationen medan elever, tyvärr är de så väldigt knepiga, fortsätter att misslyckas. Elevhälsoarbete är att jobba tillsammans för att alla elever ska lyckas på något sätt. Elevhälsa börjar inte i klassrummet men det är där det märks om den fungerar eller inte. Ellinor Kennerö Tonner, som modererade konferensen jag inledde med att referera till. sa att elevhälsa kan vara ett verb, vi elevhälsar. Elevhälsa kanske börjar och slutar i organisationens förmåga att hälsa alla elever välkomna precis som de är och med nyfikenhet på vilka de kommer att bli. 

Det är ju inte fel att vilja förändra elever, det är väl en del av en utbildning. Det är inte heller fel att vilja förändra lärare, det är också en del av ett utvecklingsarbete. Men det blir liksom felriktad energi om den bara läggs på att förändra den andre utan att söka förstå hur den andre påverkas även av den som vill förändra.

Alla är nog redan med på tåget men frågan är om resan kantas av irritation på medpassagerare eller på gemensamma upplevelser.


Här kan du läsa om Hylander och Skotts uppföljning: Samordning för ett hållbart elevhälsoarbete

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Information

Detta inlägg publicerades på 14 februari, 2021 by i Uncategorized.
Rektor Reflekterar

Täby Enskildas Jan Liljegren om lärande och utveckling

En skola som läker och lär

skola specialpedagogik utbildning speciallärare elevhälsa funktionsnedsättningar

Differentiation Is Easy

Differentiation is easy, it doesn't have to be time consuming. It can even be fun! This blog contains easy ways to differentiate effectively in today's secondary classrooms. We aren't clones, so let's use our differences and those of our students to our advantage.

huddingepedagogen

Välkommen till en IT-pedagogs försök att samla sina upptäckter från internet mm

Hülya

-flerspråkighet, translanguaging & multimodalt lärande

gunillaalmgrenback

Skolutveckling, digitala lärverktyg och specialpedagogik

Strategier för lärande

Språkutveckling, lässtrategier och undervisning i svenska, retorik och psykologi på gymnasiet

Prestationsprinsen

Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.

Psykologi för Lärande | PFL

tillgänglighet – välmående – måluppfyllelse

%d bloggare gillar detta: