Mål eller medel- når eleven mål eller klarar eleven att arbeta med medel?

Vi pratar ofta om mål i skolan men det är inte alltid så glasklart vad ett mål faktiskt är. De är inte uttryckta i kursplanerna som mål. Istället uttrycks förmågor och färdigheter i ämnets syfte som ska utvecklas så långt som möjligt. Jag märker att det kan det vara bra att prata i kollegiet om skillnaden mellan mål och medel.

Ämnets syfte och det centrala innehållet är underlag för att formulera lärandemål. I Skolverkets stödmaterial Att planera, bedöma och ge återkoppling ger Åsa Hirsh exempel på lärandemål som ska uttrycka vilket innehåll eleverna ska utveckla kunskaper om och vilka förmågor som eleverna ska utveckla:

När arbetsområdet är slut ska eleverna ha utvecklat sin förmåga att läsa skönlitteratur och föra resonemang om textens budskap.

Vi vet redan från de allmänna råden om betyg och betygssättning att kunskapskrav inte ska användas som mål, iallafall inte lärandemål. Däremot är det ett mål att kunna jämföra elevers prestationer mot kunskapskraven så att läraren kan sätta betyg. Läraren måste förstås ha koll på kunskapskraven.

Om eleverna har ett lärandemål som de ska utvecklas i riktning mot och komma så långt som möjligt i så behövs undervisning. Undervisningen består då av att utforma lämpliga medel som ska leda och stimulera lärandet mot målet. För att utveckla förmåga att läsa skönlitteratur och föra resonemang om textens budskap finns en mängd olika aktiviteter som utvecklar delar av dessa kunnanden. TIll exempel behövs lästräning men också kunskap om och träning i lässtrategier. Eleverna behöver förstå vad ett budskap är och hur man identifierar dem och det kan utvecklas i gruppdiskussioner. De behöver förstå vad ett resonemang är och hur man resonerar genom övningar kring det.

Formativ bedömning: bara eleven eller elevens möte med medel?

Formativ bedömning innebär att man använder medlen för att analysera elevers väg mot målet. Dels genom att bedöma elevens prestationer i arbetet med medlen, dels genom att bedöma om medlen är bra medel för att vägleda eleven mot målet. Om många elever utvecklar kunnande mot målet genom arbete med medlet medan några inte gör det kan man välja olika sätt att se på det. Bedömningen är att medlet fungerar väl för många elever men inte för några. Det formativa beslutet kan då bli att man fortsätter med medlet och skapar en parallell process för de elever som inte utvecklas av medlet.

En annan bedömning är att medlet inte är tillräckligt universellt, tillgängligt, och det formativa beslutet blir då att designa medlet på annat sätt eller skapa fler medel som tränar och utvecklar mot målet. Den formativa bedömningen kan alltså riktas mot eleven eller mot elevens möte med medlet. I det förra fallet blir lösningen snarare något individualiserat och i det andra fallet blir lösningen att utveckla undervisningen, dels i bemärkelsen förbättra men också att veckla ut och göra bredare. Båda ingångarna har samma mål: att utveckla elevens kunnande mot målet. Arbetssätten kommer däremot att kräva olika typer av resurser och ha olika konsekvenser för elevens fortsatta lärande och livet efter skolan.

Är det målet vi använder i bedömningen eller förmågan att klara medlet? 

Ibland ses medlet som mål och bedömningen är mer summativ; eleven klarar inte att genomföra arbetet och når därför inte målet. Då görs bedömningen utifrån eleven själv som bärare av sina svårigheter. Medlet är inte föremål för bedömning och inte heller elevens möte och samspel med medlet (och allt som omger medlet som till exempel arbetssätt, instruktioner, klimat i gruppen osv). Det gör att bedömningen får en lägre validitet. Enbart aspekten elevens inneboende förmåga att kunna vara elev är inte tillräcklig för en valid och reliabel bedömning. De aspekter som saknas i den bedömningen är till exempel:

• Hur är målet formulerat?
• Hur väl fungerar medlet som ledning och stimulans mot målet?
• Hur fungerar elevens möte med målet? 
• Hur fungerar elevens möte med medlet? 
• Hur är medlet utformat för att möta elevens behov? 
• Hur har behoven identifierats? (Vad behöver eleven utveckla, vad går eleven igång på, vad gynnar elevens lärande)

Om tillgänglighet är grunden för skolans undervisning, och det ska den vara enligt de styrdokument som gäller, är en mer rimlig bedömning att medlet inte är tillräckligt tillgängligt eller universellt. En lösning blir då att göra målet mer explicit och medlet mer differentierat.

Att göra målet explicit är att klargöra förväntningar, att tydliggöra vilka kvaliteter som eleverna ska uppnå och hur man kan arbeta för att utveckla kunnandet. För många elever som kämpar i skolan eller som har gett upp om att lyckas räcker detta ofta väldigt långt.

Att göra medlet differentierat kan du läsa om här: Differentierad undervisning istället för individanpassningar

Det relationella, kontextuella och systemteoretiska perspektivet som utgångspunkt i arbetet med tillgänglighet gör också bedömning och betygsättning mer rättssäkert.