specialpedagogen

Det inkluderande klassrummet

Skolpolitiken – en sorglig historia

I mina blogginlägg nu funderar jag kring de kontraproduktiva dikena: kollektivet framför individen och individen framför kollektivet. Debatten om skolan i Agenda igår (220220) visade prov på rejäla dikeskörningar åt båda hållen. 

Elever är

Det mest uppseendeväckande, ur mitt inkluderingsperspektiv, är att samtliga politiker öppet resonerar om elever som undervisningsbara eller inte. Det är eleverna som bär ansvaret för att kunna undervisas. De som inte kan undervisas i den form som tydligen är oantastlig, 30 elever per klass med en lärare, de måste få extra stöd. De har särskilda behov och diagnoser. Det är väldigt synd om dem i stora klasser. 

Vi har alltså politiker på högsta nivå från alla läger som öppet torgför en elevsyn som är så främmande att jag inte vet åt vilket håll jag ska rikta skämskudden framför tv:n. Det värsta är att de vill framstå som goda människor, som de som värnar om “de svaga eleverna”. Problemet är att “de svaga och stackars eleverna” framställs som ett kollektiv som behöver extra stöd oavsett omständigheterna. De behöver till och med en annan typ av undervisning enligt en politiker. Vilken typ det skulle vara och hur den typen skiljer sig från ”vanlig” undervisning går mig förbi och då har jag ändå undervisat i både särskilda och ordinarie undervisningsgrupper. Det synsätt som oreflekterat redogörs för ligger eoner från det specialpedagogiska kunskapsfältet där man undersöker varje elevs möte med lärmiljöerna för att se vilka insatser som behövs och på vilka nivåer. Elever är inte på ett visst sätt, de är i utveckling.

Från stackars elever till olydiga elever

Den andra vurpan sker i diskussionen om vilka befogenheter lärare ska ha för att skilja stökiga elever från klassen. Då är det individen framför kollektivet men samtidigt kollektivet framför individen. Individen måste tas bort för att inte störa kollektivet. Antingen hör man till kollektivet eller inte. Dessa individer är så störande i sig att de måste handgripligen tas bort från klassrummet. Jag har jobbat som lärare i över 2 decennier och har många historier att berätta om sådana situationer. Minns en pojke som plötsligt tryckte upp en flicka mot väggen med ett hårt strypgrepp runt halsen. Inte tänker jag då: vilka befogenheter har jag politikerna gett mig? Ska jag göra något eller inte? Man handlar och är beredd på att reflektera efteråt kring det som hände, varför, vad som behöver förebyggas framåt och hur vi som organisation ska främja klassens studiero efter händelsen. Vi lärare måste vara beredda att spegla oss själva i våra val av handlingar. Den kompetensen behöver stärkas både individuellt och kollektivt och den tiden måste avsättas för att stärka lärare. Den politiker som vågar ta upp den tråden får mitt öra. Att tala om att man nu berättar för lärare vad de får och inte får göra när ett problem har uppstått är befängt eftersom man aldrig kommer att kunna erbjuda ett tillräckligt brett spektrum av åtgärder för allt det som kan uppstå i ett klassrum. Återigen, ingenting i klassrummet sker i ett vakuum, ingen elev ÄR på ett visst sätt oavsett situationer och kontext. När individen fokuseras framför kollektivet på detta sätt hamnar tankarna och förklaringsmodellerna i diket eftersom politikerna återigen lägger ansvaret för det som händer i klassrummet på eleven. 

Inkludering är inte exkludering, exkludering är inte inkludering

Jag tror att begreppet inkludering är för abstrakt för våra politiker. Jag tror helt enkelt inte att de vet vad det innebär. I hela Europa (utom i Ungern) talas om inkludering som ett måste, en nödvändighet ur framför allt ett samhällsperspektiv. Utanförskap börjar i skolan, det följer med och får stora konsekvenser. Den “stökiga” eleven är troligen inne i en exkluderingsprocess socialt eller pedagogiskt. Det kommer sällan som en blixt från klar himmel. Vi löser det genom att lägga till ytterligare exkluderingsprocesser, att flytta ut eleven från salen. Troligen följs det av ytterligare exkluderingsprocesser där eleven omplaceras till ett “mindre sammanhang” eftersom eleven inte är möjlig att undervisa i stora klasser. Jag skulle vilja att vi i större utsträckning diskuterar exkluderingsprocesser. Det är de som gör att det inte funkar. En elev som inte finner sig tillrätta i ett sammanhang är inte inkluderad, den är exkluderad. Ska det vara så svårt att förstå att själva placeringen inte är inkludering? 

Att möta individer i ett kollektivt sammanhang

Inte en enda gång talades om hur skolan ska bli bättre på att möta individer i ett kollektivt sammanhang. Dikena är: stora klasser för de normala, små klasser för de onormala. Kollektivet lärare ska ta bort mobiler och få befogenheter att ta bort elever för att främja studiero. Vad skolforskningsinstitutet och annan forskning säger är irrelevant för ur politikers perspektiv är det eleverna som har ansvaret för att vara undervisningsbara. De stackars individer som inte hör till kollektivet undervisningsbara ska få extra stöd, det är väldigt många som inte får det de behöver och det är allvarligt säger politikerna. De är nästan ett eget kollektiv idag! Inte en enda gång talades om elever som kompetenta och en tillgång. Det var nästan svårt att utläsa att skolan är till för dem. Det lät nästan som om skolan är till för lärare eller för att bibehålla den institution som skolan är sedan länge. 

Finns rektor?

En annan sak som slår mig i debatten generellt och gårdagens var inget undantag, det är att rektorer och skolledningar över huvud taget inte nämns. Skolan består av kollektivet elever och kollektivet lärare! Rektorer har tydligen inget att säga till om vad gäller rutiner och tänkesätt kring hantering av elever i exkluderingsprocesser. Elevhälsan har inte heller där att göra, deras funktion är att ta hand om de stackars eleverna som det har gått snett för. Att stödja individer i ett kollektivt sammanhang betyder att ta alla påverkansfaktorer i beaktande när elever är i exkluderingszonen. För det behövs att organisationen jobbar som helhet. Forskningen är entydig om detta. Det är inte individerna läraren och eleven som är i fokus. Det är organisationens förmåga att tillsammans ta ansvar för helheten kring eleven. Men politiker vill göra en bypass på den som leder organisationen och ge lärare befogenheter eftersom de inte är tydliga. Kontextfritt eftersom det är eleven som är orsaken till behov av befogenhet.

Tillbaka till framtiden

Vi debatterar skolan år 2022 men det låter som 1952. Har vi inte mer fantasi och kreativitet än så? Finns verkligen inga andra sätt att skapa en skola för alla än att ha stora klasser för de normala undervisningsbara och små obs-klasser för de stackars eller de som stör de normala? Finns inga andra sätt att stärka elevers självförtroende än betyg? Finns inga andra sätt att skapa förutsättningar för lärande än tydligare fokus på faktakunskaper? Finns inga andra sätt att skapa god arbetsmiljö för lärare än att tala om hur de får göra med störande elever? Finns inga andra sätt att säkra den goda arbetsmiljön än att anställa fler som låter lärare vara ifred i sina klassrum frikopplat från organisationen? Finns inga andra sätt att utveckla skolan så att den faktiskt fungerar för de elever vi har än att ta bort mobiler och se till att de får fler tryckta läroböcker?* 

Det enda som ger mig hopp är att vi hade samma diskussioner för 10 år sedan när jag började blogga, delvis för att jag upplevde samma frustration över sakernas tillstånd. Det viktiga är det som händer inne i klassrummen som del av organisationens arbete med att möta alla elever. Vi är många som jobbar hårt med detta dagligen och det är vi som gör skillnad. Vi möter inte dagens och framtidens utmaningar med dåtidens lösningar.

  • Jag är själv läroboksförfattare och behöver inte övertygas om lärobokens viktiga roll. Men boken är ett verktyg, inte en lösning. Verktyget används i en kontext som också är viktig för hur lärandet främjas.

Du som är engagerad i skolpolitik, läs gärna någon av alla de böcker som finns om skolutveckling, till exempel:

Design för skolutveckling av Anna Bengtsson och Maria Kempe Olsson

Utmärkt undervisning och Utmärkt skolutveckling av Håkansson och Sundberg

Att anpassa undervisningen efter eleverna av Daniel Östlund

Att organisera för skolframgång av Maria Jarl, Ulf Blossing mfl

Preventing school failure – en rapport från The European Agency for Special Needs and Inclusive Education

Narrrowing the Attainment Gap av Daniel Sobel

Lektionsdesign – en handbok av Helena Wallberg

PS. Jag står till förfogande om någon politiker vill höra mer om det jag ser ute i klassrummen och kollegierummen. Jag har lång erfarenhet av skol- och lektionsbesök och samtal med rektorer, lärare, elevhälsan mfl över hela Sverige. DS

15 kommentarer på “Skolpolitiken – en sorglig historia

  1. Ulf Jederlund
    21 februari, 2022

    Tack, mycket bra inlägg! Skicka till dn debatt! Kanske med fler undertecknare?

    Gilla

  2. Caroline Wegmann
    21 februari, 2022

    Hej, Helena! Jag såg också Agenda igår och blev lika frustrerad – på politikerna! Programledarna gjorde ändå tappra försök att fråga politikerna varför deras budskap gick tvärtemot det forskningen visat. Tyvärr fick de inga svar. Kan du inte skicka din bloggtext till samtliga medverkande i programmet? Det vore så viktigt!! Skicka till dagspressen också, vettja!

    Gilla

    • specialpedagogen
      21 februari, 2022

      Tack Caroline! Jag tyckte också att programledarna gjorde tappra försök och jag var så nöjd med forskarnas input. Visst kan jag skicka inlägget till de medverkande, vet inte om det har någon effekt men friskt vågat hälften vunnet! /Helena

      Gilla

      • Caroline Wegmann
        21 februari, 2022

        Jo, vi måste hoppas att det har effekt! De är ju ändå sina partiers talespersoner och dessutom är det valår:) Får de ingen reaktion så tror de ju att allt är frid och fröjd. Jag tror vi är många som gärna backar upp dig om du önskar. Caroline

        Gilla

      • specialpedagogen
        21 februari, 2022

        Något ska jag göra med er i ryggen! Du har rätt, självklart ska man använda sin demokratiska rätt att höja sin stämma när det behövs.

        Gilla

  3. karinarnesen
    21 februari, 2022

    Tack Helena! Jag säger detsamma, skicka till DN debatt, idag!
    Ditt PS är en klockren avslutning, du ger verkligen allt och lite till!

    Gilla

  4. Maria Unosson
    21 februari, 2022

    Tack, Helena, för att du återigen lyfter perspektivet och sätter fingret på dilemmat! Jag håller med föregående om att du bör skicka till media där detta sprids. Eller skicka till politikerna direkt, kanske skolministern! De behöver uppenbarligen hjälp att vända blicken åt rätt håll!

    Gilla

    • specialpedagogen
      21 februari, 2022

      Tack Maria! Jag funderar just på hur jag gör bäst. Kanske behöver de läsa Lektionsdesign? ; )

      Gilla

  5. Gisela Axell
    21 februari, 2022

    Riktigt bra artikel

    Gilla

  6. Ulrika Persson
    22 februari, 2022

    Mycket bra skrivet Helena,
    Håller med flera andra här o tråden. Gör en debattartikel av denna. Skriver gärna under.
    Med vänlig hälsning
    Ulrika Persson, tjänstledig specialpedagog /student Masterprogrammet, specialpedagogik

    Gilla

    • specialpedagogen
      22 februari, 2022

      Tack Ulrika! Jag har skickat iväg texten så ser vi vad som händer. Bra att veta att du skriver under!

      Gilla

  7. Cecilia Meyer
    22 februari, 2022

    Verkligen jättebra!👏👍Håller med övriga kommentatorer, publicera vidare då samtliga politiker behöver utbildas i ämnet. Blir mörkrädd när jag lyssnar på hur oinsatta de folkvalda är och vilken oförmåga de har att ta hänsyn till många olika parametrar samtidigt. Jag skrev en replik på en insändare som ligger ute på DN nu, min rubrik var eg ”Skolan ska inte vara en arena för maktkamp” men redaktören ändrade den till ”Kunskapskraven ska vara realistiska för alla”. Jag skriver iaf bl a om att skolan är till för eleverna och inte tvärtom.. tål att upprepas. Läs gärna. Håller verkligen med dig i det du skriver om synen på eleverna..de är ju fantastiska och förtjänar att behandlas och omtalas med respekt. Tack för att jag fick ta del av din text. (Mamma med ohyggliga erfarenheter av dagens skolsystem)

    Gilla

Lämna ett svar till specialpedagogen Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Rektor Reflekterar

Täby Enskildas Jan Liljegren om lärande och utveckling

En skola som läker och lär

skola specialpedagogik utbildning speciallärare elevhälsa funktionsnedsättningar

Differentiation Is Easy

Differentiation is easy, it doesn't have to be time consuming. It can even be fun! This blog contains easy ways to differentiate effectively in today's secondary classrooms. We aren't clones, so let's use our differences and those of our students to our advantage.

huddingepedagogen

Välkommen till en IT-pedagogs försök att samla sina upptäckter från internet mm

Hülya

-flerspråkighet, translanguaging & multimodalt lärande

gunillaalmgrenback

Skolutveckling, digitala lärverktyg och specialpedagogik

Strategier för lärande

Språkutveckling, lässtrategier och undervisning i svenska, retorik och psykologi på gymnasiet

Prestationsprinsen

Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.

%d bloggare gillar detta: