Hur vet man om man har kommit långt i inkluderingen?
Skönt att vi har kommit så långt! Vi är verkligen på rätt väg! Så kan det låta på många håll både i Sverige och andra länder när man diskuterar inkludering i skolan. Men hur vet man att man har kommit långt?
Det är viktigt att fira framgångar och uppmärksamma utveckling. Lika viktigt är det att inte vara nöjd förrän alla mål är uppfyllda. Inte lågt satta mål utan sådana som leder till samhällsinkludering och livslånga möjligheter på individ-grupp och samhällsnivå både nationellt och globalt.
The European Agency for Special Needs and Inclusive Education har tagit fram ett verktyg för att undersöka inkluderingsarbetet på olika nivåer: CROSP. Akronymen står för Changing the Role of Specialist Provision. Studien som lett fram till verktyget handlar om att inkludera kompetensen kring hur man möter elever som är sårbara i traditionell undervisning till ordinarie skolmiljö och undervisning. Istället för det eviga pratet om att flytta på elever hit och dit så lyfter den moderna specialpedagogiska forskningen vikten av att flytta kompetensen. Inte ut från skolan utan in i skolan.
En europeisk vision
Studien och verktyget utgår från den vision som delas av Sverige och alla länder som ingår i det europeiska nätverket. Här kan du ladda ner visionen:
En viktig mening i visionen lyder:
“…alla elever i alla åldrar ska få tillgång till meningsfull utbildning av hög kvalitet i sin närmiljö tillsammans med vänner och jämnåriga.”
Det uttrycks vidare att inkluderande undervisning tjänar som en utgångspunkt för att förbättra utbildningsmöjligheter för alla elever. Alla har ett gemensamt ansvar för att inkluderande undervisning implementeras så effektivt som möjligt.
Det gemensamma ansvaret märks också i våra svenska styrdokument, åtminstone stödmaterial kring frågor om elevhälsa och tillgängliga lärmiljöer. Däremot finns mycket att undersöka och göra på alla nivåer för att förändra i praktiken och inte bara i ord.
Traditionella system är inte inkludering
Bilden nedan från CROSP-materialet illustrerar traditionella system för att nå alla elever:
.
Visionen är att förändra detta system i grunden för att förhindra några vanliga risker med systemet ovan:
Hur det kan se ut istället vet vi faktiskt inte idag, det finns olika goda exempel men det beror på hur långt man har kommit i olika aspekter av inkluderande utbildningssystem. Det är här CROSP kommer in. Jag kommer nu att välja ut några delar av verktyget (ladda ner här) för att reflektera kring hur det stämmer med hur skolan styrs på olika nivåer.
Samarbeten för att stödja inkludering i skolan
De första två frågorna handlar om huruvida det finns samarbeten mellan myndigheter för att stödja långsiktig inkludering i utbildningen och huruvida den nationella nivån uppmuntrar till en förflyttning av specialistkompetens in i skolan. Hur är det med detta i Sverige? Var på skalan skulle vi kvala in?
1- Inte än
2- i planeringsstadiet
3- delvis
4- på plats
De första frågorna i skattningsverktyget CROSP, The European Agency for Special Needs and Inclusive Education, 2022
Huvudmän har kommit längre än politiker
Utifrån mina erfarenheter och det jag läser på om inkluderingsarbetet i Sverige skulle jag säga att man på huvudmannanivå ofta har kommit längre än vad politikerna har. Flera huvudmän vill till exempel använda elevhälsan i skolorna lokalt istället för att erbjuda en separat kompetens att tillgå vid behov. Dessa behov kommer tyvärr alltid att handla om att problemen redan har gått långt, man har inte lyckats på skolnivå och behöver nu en mer specialiserad kompetens. Ett traditionellt system som The European Agency försöker få europeiska utbildningsväsendet att gå ifrån.
Myndigheterna samarbetar
På nationell nivå finns samarbeten mellan Skolverket och Specialpedagogiska Skolmyndigheten. Jag tänker på samarbetet för att ta fram fortbildning kring Specialpedagogik för lärande som ett exempel. Myndigheterna bidrar också med stödmaterial som trycker på att använda specialistkompetens i ett tidigt skede för att förebygga så många problem som möjligt. Det nya kommentarsmaterialet till arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd lyfter också att elever med funktionsnedsättning har samma rätt till ledning och stimulans för att nå så långt som möjligt som andra elever. Det är lärmiljön som ska anpassas för att motverka konsekvenser av funktionsnedsättning. Tydliggörandet är en klar förbättring i inkluderingsarbetet jämfört med tidigare skrivningar som stannade vid åtgärder vid svårigheter.
Politiken och facket hopplöst efter
Politiken på nationell nivå, inklusive den fackliga organisationen, hänger däremot inte med i utvecklingen av det specialpedagogiska kunskapsfältet. Här talas mest om separata traditionella uppdelningar i undervisning för vissa och undervisning för andra. En krock som i värsta fall kan leda till spänningar mellan skola och hem eller mellan olika yrkeskategorier i skolan.
Betyget får därför bli 1,5 mellan 0 och 2 i mina ögon. Inte än men delvis på plats.
Gemensam förståelse för inkludering
Nästa fråga jag väljer handlar om gemensam förståelse för inkludering i teori och praktik.
Finns det gemensamma forum för diskussioner och dialog mellan de som verkar i ordinarie skola och de som verkar i specialskolor eller särskilda undervisningsgrupper/resursskolor (min översättning)?
Finns det åtgärder som underlättar och utvecklar ett gemensamt språkbruk kring inkludering?
Finns det verktyg för att bedöma nivåer av förståelse för inkludering i både ordinarie och specialinriktade skolor?
Facket drar ner betyget
Återigen drar den fackliga organisationen ner betyget rejält eftersom man tagit beslut om att inte inkludera specialpedagoger i yrkesorganisationen. Man anser att de jobbar med annat än undervisning tydligen vilket är ett uttryck för en förlegad och mycket traditionell systemsyn. På politisk nivå finns inte heller någon gemensam sådan ansträngning, snarare är lagarna skrivna så att det framförallt blir fokus på individuella elevers rätt när de hamnat i svårigheter. Luddiga skrivningar om förebyggande och hälsofrämjande arbete tycks inte hjälpa.
Politikens traditionella lösning: mer kunskap om NPF
Det mest anmärkningsvärda i mina ögon är att nationellt slå fast att lärare behöver mer utbildning i neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Inte i konsekvenser av funktionsnedsättningar i vissa situationer i skolan eller i hur man kartlägger lärmiljön för att identifiera konsekvenser. Nej, kunskap om själva funktionsnedsättningen. Trots att studier visar att det gör lärare osäkra kring hur de ska utforma undervisningen för att förebygga sådana konsekvenser och att de snarare är relationell kompetens som behöver stärkas (se tex Östlund/SPSM. Rättigheter för elever och andra med funktionsnedsättning är inte att alla andra ska veta mer om deras nedsatta funktioner, en exkluderande ansats i sig. Rättigheterna handlar om inkludering.
Huvudmän inkluderar alla i kompetensinsatser
På huvudmannanivå ser det olika ut enligt mina erfarenheter. Här finns huvudmän som aktivt tar med både särskolan och resursenheter i kompetensutvecklingsinsatser, ett bra forum för att skapa samtal och gemensam förståelse. Men det finns också huvudmän som har vattentäta skott mellan ”vanliga” skolor och de som vänder sig till en viss typ av elever.
Stödmaterial höjer betyget
Myndigheterna har också kommit längre. Här finns stödmaterial och utbildningar för att stödja elevhälsoarbetet och det gemensamma ansvaret för alla elever, till exempel elevhälsa och specialpedagogik för lärande. Dessa insatser sker också i samarbete mellan myndigheter vilket drar upp betyget.
Betyget blir 1, mellan 0 och 2 i mina ögon. Inte än men delvis på plats tack vare dem som är närmare verksamheten.
Nationell datainsamling om inkludering
En av de sista frågorna i skattningsverktyget handlar om att samla in data för att undersöka inkluderingsarbetet nationellt. Även här blir betyget lågt. Jag har inte sett några ansträngningar för att vare sig definiera eller samla data kring inkludering i praktiken. Det är ett dött ord i svensk skolpolitik men högst levande i resten av Europa. Från svenskt håll hörs bara åsikter om elever som inte klarar sig och behöver något annat. Fler speciallärare, fler särskilda undervisningsgrupper är det traditionella svaret på problemet. Ingen vet vad dessa speciallärare ska göra i praktiken. Ingen vet heller vad alla dessa elever ska slippa genom att flyttas ut eller vad de ska få genom att flyttas ut. Det låter bra helt enkelt att de ska få något annat, mer specialist-orienterat. Ingen lyfter vikten av att flytta in och utveckla kompetens i ordinarie skolan. Ingen har visioner om skolan annat än att se till att barnen sitter still och lyder så att de lär sig och inte stör undervisningen för läraren eller klasskamraterna.
Nej, vi har inte kommit särskilt långt. Framförallt blir det helt tydligt att det verkligen inte är så att inkluderingen har gått för långt. Den har inte ens börjat. Hur svarar du på frågorna i CROSP?
Här kan du ladda ner fler publikationer kring CROSP: https://www.european-agency.org/resources/publications/CROSP-tool
Läs gärna också:
Inkludering i framtiden – bort från specialpedagogiken‘
Skolpolitiken, en sorglig historia
Inkludering – effekt eller pålaga?
specialpedagogen 