Skillnaden mellan behov och lösning
Hur vet man om man har kommit till pudelns kärna när det gäller en elevs behov? Hur vet man att det behov man kommit fram till inte i själva verket är en åtgärd? Vad är skillnaden egentligen? I min förra blogg funderade jag över om talböcker är ett behov eller en lösning för att möta ett behov. Jag tänker att talböcker är en lösning på ett behov av att skapa strategier för självständigt och effektivt läsande samt för att kompensera om det tar lång tid att läsa.
Jag har vid det här laget läst många åtgärdsprogram på olika stadier och i olika skolor och jag kan konstatera att det inte är så självklart hur de ska formuleras. Mallen kan vara bra och tillförlitlig men innehållet är inte så lätt att få till på ett pedagogiskt godtagbart sätt. Här finns inte så mycket vägledning heller, vi kan hitta mycket information om VAD som ska stå i åtgärdsprogrammen men inte HUR det ska formuleras eller HUR man kommer fram till det som ska skrivas där. Inte heller hur det ska användas och följas upp vilket gör att det står en massa ÅP i pärmar inlåsta och otillgängliga. Eller så finns de digitalt men är inte förankrade. Fundera själv om du använder åtgärdsprogrammen systematiskt och kontinuerligt varje gång du planerar en aktivitet.
Jag funderar över om anledningen till att de inte används kan vara att utformningen helt enkelt inte känns som om det relaterar till undervisningen. Särskilt om det är så att behov och lösningar blandas ihop, för då finns ju en risk att läraren känner att lösningen är bortom kompetens, kontroll och möjligheter. Nu ska vi sedan i somras se till att extra anpassningar ordnas i undervisningen men själva analysen av elevens situation, svårigheter och behov måste vara densamma för att komma fram till rätt lösningar. Den kan göras av läraren själv men det är alltid bra att låna varandras hjärnor för en heltäckande analys. Jag spånar fram några exempel och förslag till hur det skulle kunna se ut för att möta elev och situation på bra sätt. Självklart kan mina exempel göras ännu mer detaljerade och ännu bättre men just nu tänker jag så här för att få klarhet i mina egna tankar.
Exempel: Anna upplever koncentrationssvårigheter och hennes lärare ser att hon har svårt att sitta still, att få saker gjorda och att hon väldigt lätt hakar på kompisars prat och ser till att slippa ansträngning. Det finns en risk att Anna halkar efter i fler ämnen och i några ligger hon risigt till.
Det vanliga här är att fokusera på Annas svårigheter och tänka att det är väldigt svårt för henne att vara i en klass med 27 elever eftersom det innebär många distraktioner i form av ljud, ljus, rörelse.
En pedagogisk utredning av Annas svårigheter handlar om att granska situationen kring Anna och hennes klasskamrater på flera nivåer, den individuella nivån, gruppnivån (klimatet i klassen, attityder till lärande…), undervisningen, miljön (lokalernas utformning, ljudnivå, möblering, ljussättning…), skolnivån (attityder till lärande, värdegrund, schema, lokaler…). Utifrån den utredningen kan man komma fram till följande för Anna:
Svårigheter att hitta fokus i klassrummet. Svårigheter att hitta arbetsro i klassrummet. Svårigheter att komma igång med arbete.
Behov av strategier för att träna fokus, behov av färre distraktioner, behov av hjälpmedel för att komma igång med arbeten, behov av att skapa strategier för att planera arbeten.
Utredningen visar att flera elever i klassen har samma typ av svårigheter och behov.
Lösning: Läraren börjar lektionen på samma sätt varje gång och skriver vad som ska hända på tavlan och går igenom det i klassen. Läraren går igenom lämpliga strategier för arbetsro under arbetet. Lärare och klass bestämmer tillsammans var man pratar och var man är tyst. Specialpedagogen är med vid eget arbete och uppmuntrar till studiestrategier av olika slag. Läraren och specialpedagogen konstruerar skrivmallar för uppgifter som handlar om att skriva på egen hand. Läraren avbryter arbetet för kamratrespons som handlar om både uppgift och arbetssätt. Läraren tar in information under lektionen om hur långt alla elever har kommit, till exempel genom digitala verktyg som Socrative, mentimeter eller voto (finns inte digitala verktyg kan eleverna sätta postitlappar på tavlan eller lägga färgade lappar på bänken; röd för fastnat, gult för svårt, grönt för allt ok. Läraren anpassar längden på arbetspassen efter klassens förmåga. Eleven använder hörlurar med naturljud, brus, lugn musik. Skolan bistår med skärmar eller grupprum för tyst arbete. Eleven ges möjlighet att reflektera kring sitt arbete och arbetssätt i slutet av lektionen. Läraren uppmärksammar elevens reflektion direkt. Specialpedagogen bokar en tid med hela klassen för att gå igenom digitala verktyg som kan kompensera och stötta goda strategier. Hela klassen har möjlighet att få läxhjälp eller liknande vid särskilda tillfällen under veckan då lärarna finns tillgängliga för både grupper och individuellt stöd.
Lösningen innehåller alltså en rad åtgärder som läraren kan klara av inom ramen av ordinarie undervisning och som stärker både Anna och läraren och, inte minst, resten av klassen.
Ett annat exempel är Emil som inte hörs och syns och har väldigt svårt att komma igång med arbeten. Emil upplever att han inte riktigt är med i klassen och särskilt diskussioner är jobbiga eftersom han inte hinner tänka och komma med bra inlägg. Han sätter sig längst bak i klassen så att det inte ska märkas att han inte är med. Oftast pillar han på mobilen eller låtsas arbeta i datorn fast han egentligen spelar spel.
Utredningen visar att Emil inte är säker på hur han ska hantera sociala situationer i klassen och han upplever att han har oerhört stora koncentrationssvårigheter. Utredningen visar också att undervisningen mest bedrivs som sk katederundervisning, det vill säga lärare har långa genomgångar och sedan ska eleverna jobba själva med materialet. Däremellan förekommer ofta diskussioner i helklass där några elever är snabba med att räcka upp handen medan andra inte deltar i samma utsträckning.
Svårigheterna som Emil har är att ta in muntlig information under längre tid, svårigheter att omvandla informationen till eget arbete, svårigheter att planera arbetsgången i en uppgift, svårigheter att ta initiativ till lärande i grupp, svårigheter att komma på saker att säga i diskussioner innan det är för sent.
Behov av att skapa strategier för att kompensera för svårigheter att ta in information och minnas den, behov av att skapa strategier för att planera arbeten, behov av stöd för att komma in i grupper för arbete, behov av stöd för att kunna bidra i grupparbeten, behov av att få känna sig hörd även om delaktighet i diskussioner inte är möjlig (just nu), behov av stöd för att kunna låta bli dator och mobil om de inte bidrar till lärandet.
Lösning: Som lösningen ovan för Anna och hennes klass men också med fokus på att vara tydlig med när datorn ska användas och när det är AFK som gäller. Dela in klassen i mindre grupper för diskussioner, läraren bestämmer vilka som ska vara med i grupperna. Diskutera hur man gör för att få till effektiva grupparbeten. Se till att alla i gruppen har en tydlig roll: tidshäxa, sekreterare, idéspruta till exempel. Sätt upp tydliga mindre mål att nå under lektionen och stäm av hur arbetet har gått. Vid helklassdiskussioner, använd Todaysmeet eller postitlappar för att uppmuntra alla att bidra i diskussioner eller avbryt då och då för att låta alla elever skriva vad de tänker i en logg som ska lämnas in i slutet av lektionen.
Jag tänker att det bara är fantasin som sätter gränser för allt man kan göra inom ramen för undervisningen för elever som anses ha stora svårigheter. Man kan komma långt med att granska undervisningen, bjuda in andra i klassrummet, diskutera kollegialt vad som funkar och inte i olika klasser. Lärarstressen är en fantasihämmare och därför är det viktigt att ha en öppen dialog och hjälpa varandra att se lösningar, ibland är de så enkla men så svåra att komma på.
Vårt nuvarande system där svårigheter uppmärksammas och lösningen handlar om att genast sätta in individuellt stöd cementerar fixed mindset, en statisk syn på människan, och riskerar att göra både elever och lärare hjälplösa. Det som fungerar för elever som upplever svårigheter av olika slag i lärandet fungerar också för dem som inte upplever svårigheter. Om jag har en klass där tre elever har dyslexi så tänker jag att hela klassen har dyslexi och alla har behov av att utveckla strategier för läsa och skriva och för att kompensera ibland. Vi kan inte ta för givet att alla har koll på alla ord och begrepp och att de förstår alla referenser i texter. Tänk om alla lärare i hela Sverige läste alla texter högt med eleverna under en termin? Eller om alla lärare förde en dialog med sina elever i en logg efter varje lektion. Hur många behov skulle det möta?
specialpedagogen 
Pingback: Parlör för pedagogproffs – vilka ord ska man använda och vilka ska undvikas? | specialpedagogen
Gillar verkligen detta inlägg! Det är ett drömläge att alla elever möttes av detta! Delat lite här och där.
GillaGilla
Pingback: Accountability och individfokus blir stor arbetsbörda | specialpedagogen
Pingback: Extra anpassningar: överkrav eller möjligheter? | specialpedagogen