Det är lärarnas fel – eller?

Forskare har hög status och ger enkla svar. Tänk om de har rätt? Tänk om det är så enkelt som det ibland framställs, nu senast i en artikel i SvD: Brittisk professor: svensk skola lär inte eleverna engelska särskilt väl (13/2-24). Varken lärare eller deras läromedel trycker på ordinlärning. Som engelsklärare och läromedelsförfattare till flera paket att använda i engelskundervisningen blir jag nyfiken. Denise Bergström har skrivit en avhandling på temat i en svensk kontext, Words in school: A study of vocabulary learning support in the Swedish EFL classroom 2023). Avhandlingen bygger på undersökningar av några läromedel och av en grupp högstadielärares attityder till ordinlärning. Det är ett lexikaliskt perspektiv som undersöks, det är viktigt att säga eftersom språkundervisning och språkinlärning är mer än ord. Samtidigt är just orden avhängiga för förmågan att uttrycka sig, självklart måste vi tala om hur vi lär oss ord. 

I förra blogginlägget lyfte jag test-baserat lärande, en metod som visat goda effekter på elevers minnesträning och förmåga till inlärning. Jag tänker att ordinlärning är ett utmärkt område för test-baserat lärande. 

Jag har ägnat frågan 30 år som praktiker. Jag erkänner – jag lade gloslistorna åt sidan under en längre period på 90-talet. Men jag och mina kollegor gjorde inte det av ideologiska skäl, något som ofta tas upp som skäl till att lärare gör mer eller mindre dumma val i undervisningen. Vi gjorde det för att det inte funkade. Eleverna lärde sig inte att kommunicera bättre på engelska för att vi lät dem plugga på glosor och hade glosprov. En del älskade gloslistor och ville gärna ha den typen av prov istället för det mer krävande kommunicerandet. Andra ägnade inte gloslistorna en sekunds uppmärksamhet. Ytterligare några gjorde som jag sa men med en mer passiv ansats – “se nu är jag klar”. 

Hur skulle jag få in ordinlärning i undervisningen så att eleverna breddade sitt ordförråd? Hur gör man det på bästa sätt? Forskarna har tydliga svar: upphöj glosinlärningen. Lär ungarna ord för bövelen, hur svårt kan det vara? Vi talade på den tiden med eleverna om skillnaden mellan att passivt lära något och att aktivt lära sig och se till att det fastnar och kan användas. Eleverna ville gärna se film – vi lär oss så mycket då! Ett uttryck för att det är skönt med den passiva inlärningen men inget som jag eller mina kollegor ville uppmuntra. Men här finns svårigheten som vi praktiker stöter på oavsett vad forskare kommer fram till. Det är jobbigt att lära. Ibland är det riktigt jobbigt. Ofta måste praktikern i klassrummet locka, pocka, skapa förutsättningar för att trötta tonåringar ens ska idas kasta ett öga på en enda glosa.

När jag frågar lärare om vilka utmaningar de tycker är jobbigast så får jag två svar oavsett var i Sverige lärarna är verksamma och oavsett årskurs: 

1. Eleverna ser inte meningen med att gå i skolan. De ser inte kopplingen mellan skola och lärande och ett bra liv. 
2. Eleverna vill helst bara göra klart, bocka av en uppgift helst så snabbt som möjligt och få beröm för det. Helst beröm under tiden också.

Om vi nu begrundar detta så riskerar metoder från forskare att falla platt. För det som forskning visar är att det som gör skillnad är just det där vi var inne på i mitt kollegium – att skilja mellan att lära passivt och aktivt. Att ha ett stort passivt ordförråd är inte samma sak som att ha ett stort aktivt ordförråd. Nyckeln är medveten träning, ansträngning för att få det att fastna. På köpet odlas minnesnätverk och förmågan att lära nytt även inom andra områden. Men utmaningarna handlar om att eleverna tycks ovilliga att lära, det vill säga tänka och utveckla. De vill göra klart, de vill helst göra annat än skolarbete och de ser inte att skola ger något. Det är vad lärare står i ute i klassrummen när deras ansträngningar för att få eleverna att ta klivet över till tänkande sågas av forskare som ger en bild av att det ju är så enkelt! Men tänk om det inte är så enkelt? Tänk om vi har en generation som av olika anledningar är lite svårare att få över tröskeln? Tänk om det inte bara är lärarnas fel? 

När lärare och hela skolan står i att överhuvudtaget få elever att utveckla försöksvilja, ett första steg mot motivation, då är det lätt hänt att man uppgivet konstaterar att eleverna har för stora svårigheter. Forskarna säger ju att det är så här vi ska göra, men eleverna är inte mottagliga för det! De är ju inte ens i skolan – vad ska vi göra då? Då börjar några prata om anpassningar, andra om diagnoser, ytterligare några om andra placeringar eller att fler speciallärare skulle kunna ta dem och lära dem att bli skolfähiga och lärande individer. Vi måste förstå att det kan vara jättejättesvårt att lära sig glosor, vilket det kan vara, och att det kan vara superdupersvårt att kommunicera, vilket det kan vara, och att det är såååå många elever i dagens skola som liksom inte beter sig som elever. Som inte är möjliga att applicera forskares råd på. Men tänk om det inte bara är elevernas fel heller?

Skoldebatten tycks pendla mellan att peka ut lärare som gör felaktiga beslut och inte följer forskning och att peka ut elever som bristfälliga och inte skapta för vanliga klassrum. Någon måste bära hundhuvudet för att elever inte lär sig tillräckligt. Låt eleverna göra ett test, se vilka som behöver avkodningsträning eller mer ordförråd, sätt in medicinen i form av evidensbaserade metoder för ordinlärning och avkodningsträning. Bob’s your uncle som man säger på engelska. Om man har lärt sig engelska idiom. Men tänk om det inte är så enkelt? Tänk om det där testet visar dåliga resultat för att eleven inte gör det med medvetenhet? Tänk om det beror på att eleven inte har tränat på uppmärksamhet eller inte tycker att test av något slag är värt att anstränga sig för. Tänk om de där metoderna för glosor och avkodning är astråkiga och bara ytterligare bevis för hur trååååkig skolan är? Orka!

Forskare har hög status och ger enkla svar. Tänk om de har rätt? Tänk om de har rätt men också fel om vi lägger till fler perspektiv? Tänk om vi behöver tänka nytt och inte gammalt?

Vad skulle hända om vi hade regelbundna forum för samtal mellan praktiker och forskare och beslutsfattare? Det kanske är något att sätta igång med? Orkar vi det?

Framöver kommer jag i bloggen att reflektera kring detta med implementering. Det är ju den som är svår. Att förmedla råd, tips, resultat eller att diskutera böcker och forskning är ju inte svårt. Det är oftast bara kul. Lite passivt så där. Men att medvetet aktivt med tänkande och ansträngning implementera nya arbetssätt och nya metoder och dessutom utvärdera dem, det är inte lätt.