Stödundervisning enligt förslaget om förbättrat stöd kan leda till en inkluderande skola

Här kan du lyssna på texten!

Den 3 juni kan beslut tas om att stödundervisning införs enligt förslaget i proposition 2025/26:195. Det finns skäl att tro att denna proposition går igenom riksdagen. Därför kan det vara bra att redan nu förbereda verksamheten genom att förstå innebörden och konsekvenserna av denna nygamla stödform. Det finns redan olika tolkningar av stödundervisning så jag ville sätta tänderna i texten och jämföra med det jag läst och hört politiker uttrycka kring detta. Det här är min uppfattning om vad som kan hända utifrån en insikt jag fick när jag läste regeringens svar på remisser och förtydliganden kring besluten för förslag. Jag har hittat en central missuppfattning som jag tror ligger bakom den skarpa kritiken mot inkludering:

Inkludering blandas ihop med individualisering. Individualisering blandas ihop med elevdominerad undervisning.

Vad innebär stödundervisning?

Först och främst tänker jag att det är viktigt att komma ihåg att stödundervisning redan finns i praktiken. Det finns ingenting idag som hindrar stödundervisning, till exempel i form av en extra anpassning eller genom att skoldagen organiseras för möjligheter att träna extra. Den här texten handlar om stödundervisning som beskrivs i propositionen och som kan komma att ingå i skollagen.

Stödundervisning enligt förslaget ska inte ersätta extra anpassningar som både jag och andra har uttryckt tidigare, även om de försvinner. Det man vill stärka är kopplingen till ämnesmässiga kunskaper och framförallt färdigheter i svenska och matematik. Därmed är stödundervisning något annat än en koppling till lärbehov som är mer psykologiskt eller psyko-socialt inriktade. Det tror jag är viktigt. Stödundervisning ska inte ses som en särskiljande lösning vid sidan om för elever som upplevs stökiga eller som anses ha svårt att mäkta med klassrummet. Stödbehov ska främst förebyggas genom rätt val av undervisningsmetoder i läsning och skrivning och genom att undervisningen utformas för att ge barn och elever möjlighet att följa den (sid 61). 

Standardiserade tester ska tas fram för att identifiera elevers behov av stöd. Det kan vara bra att ha en sådan bank av tester och testresultat som en del i en bedömning av en elevs lärbehov men det kommer inte att kunna ersätta en bredare pedagogisk bedömning. Här ser jag en risk för digitala program som sammanställer resultat som till exempel speciallärare och specialpedagoger förväntas ta emot och få elever att utvecklas från ett läge till ett annat. Det finns en risk för resursslöseri om det blir så. Vi vet att svårigheter att läsa och skriva kan visa sig på fler sätt än bara svårt med avkodning. 

När så en lärare genom resultat på ett standardtest eller genom egen bedömning ser att en elev behöver stödundervisning ska detta anmälas till rektor. Rektor ska se till att eleven får stödundervisning. Att läraren kan förbättra sin undervisning ska enligt regeringen inte vara skäl för att inte ge stödundervisning. Det är i och för sig helt rätt, eleven har ju rätt till kunskaper även om läraren också bör få stöd för att utveckla sin undervisning om många elever antas behöva stöd utöver den. 

Så här långt förstår man att det finns många hinder på vägen för att omsätta stödundervisning i praktiken, både logistiskt, resursmässigt och pedagogiskt. Det kan bli svårt att förstå när, hur, var och varför en elev ska få eller inte få stödundervisning. Men om man verkligen undersöker och tolkar ledning och stimulans, stödundervisning och särskilt stöd kan det framträda en bild av en skola som faktiskt kan fungera för fler. Propositionen framhåller att lärare ansvarar för att eleverna ska kunna följa undervisningen (sid 32). Lagen föreslås tydliggöra detta:

Alla barn och elever i samtliga skolformer och i fritidshemmet ska i undervisningen ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling i syfte att de ska kunna följa undervisningen och utifrån sina egna förutsättningar utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.

Fokus på undervisningen är välkommet, det innebär att det blir ännu viktigare att ge stöd till undervisningen och till lärare för att de ska kunna utforma den så att alla elever ska kunna följa den. Någon annan tolkning kan jag inte göra utifrån utredning och proposition.

Stödundervisning ska vara färdighetsträning

Svenska, SVA och matte är de ämnen som gäller för stödundervisning. Men, om en elev inte kan följa undervisningen i till exempel SO eller NO kan stödundervisning ges för att stärka färdigheterna i läsning och skrivande så att det blir lättare att följa undervisningen i SO och NO. En specifik koppling till SO, NO eller andra ämnen ska inte beaktas. Stödundervisning handlar om färdighetsträning i svenska och matematik. Regeringen hade just “färdighetsträning” som arbetsnamn för denna stödform enligt mina källor. Om propositionen om (bland annat) stödundervisning går igenom i riksdagen 3 juni kan vi i dagligt tal kalla stödundervisning för färdighetsträning. På så sätt skiljer vi stödundervisning från särskilt stöd och undanröjer hinder i form av förväntningar på att det skulle kunna vara en särskild sorts undervisning vid sidan om. Vi undanröjer också missuppfattningar om att endast speciallärare kan hantera stödundervisning, alltså färdighetsträning.

Stödundervisning kräver språkutvecklande arbetssätt i alla ämnen

Det kommer att bli knepigare än tidigare att förklara skillnader mellan stödundervisning och särskilt stöd tror många remissinstanser och jag håller med. Det hade varit bättre att kalla stödundervisning för färdighetsträning eftersom det är vad som åsyftas. Regeringen menar att stödundervisning ska ges innan det blir problem och särskilt stöd ges när det redan är problem. Stödundervisning ges när det kan befaras att en elev inte kommer att kunna följa undervisningen eller när man märker att det finns kunskapsluckor eller färdighetsluckor, Kunskapsluckorna ska stödjas genom färdighetsträning i svenska, sva eller matematik. Läraren bedömer om det krävs stödundervisning. Flera remissinstanser menar att rektor leder och fördelar arbetet, inte lärare och att hela stödkedjan bör vara med i beslut om stödundervisning. Jag håller med men jag ser också detta som en möjlighet till ansvarsutkrävande. Det duger inte att ange behov av stödundervisning på grund av omotivation eller svårigheter att samarbeta. Det måste avkrävas en mer specifik bedömning av elevens färdigheter i svenska och matematik. Redan nu kan man också börja tala om hur undervisningen utformas för så mycket färdighetsträning som möjligt. Alla lärare oavsett ämne behöver arbeta språkutvecklande om stödundervisningen ska fungera. Annars blir det svårt att identifiera behov av färdighetsträning/stödundervisning.

Stödundervisning är inte specialpedagogik

Om stödundervisning egentligen anger behov av färdighetsträning i svenska, sva, matte så är det inte en fråga om specialpedagogik. Specialpedagogik handlar om att bedöma lärbehov ur ett systemteoretiskt perspektiv. Färdighetsträningen ska göras enligt testresultat, läraren bedömer behovet själv och det är därför inte specialpedagogiskt. 

Istället kan reformen innebära att lärare med specialpedagogisk kompetens (utbildade speciallärare och specialpedagoger) kan fokusera på de pedagogiska bedömningar som fortsatt ska göras vid utredning om en elevs behov av särskilt stöd. Denna pedagogiska bedömning kommer att behöva bli mer professionell och noggrann eftersom det ska kunna gå snabbare att placera elever i mindre grupp eller ge enskild undervisning. Sådana ingripande åtgärder kan inte göras utan en snabb, rättssäker, genomarbetad pedagogisk bedömning. Utredningar behöver inte ta veckor och månader. Det finns mån på de allra flesta skolor för att göra den processen både kortare, bättre och mer skolutvecklande. En pedagogisk bedömning ska inte bara beskriva individuellt utformat stöd utan också förändringar i hela skolan.

Därmed kanske faktiskt denna reform bidra till en mer inkluderande skola. Det var inte intentionen men jag ser att det finns möjligheter som måste tas tillvara för att resurserna ska fördelas på ett rättvisande sätt. 

Individualisering är inte inkludering

När regeringen skriver att individualiseringen har gått för långt (sid 86) så uppfattar jag att de kopplar individualisering till inkludering. Det är ett faktum, som de också beskriver i propositionen, att många lärare upplever stress i stor utsträckning av att inte räcka till för alla individer. Det är ett faktum att elevhälsan ofta sitter med allt längre listor på elever som blivit ”ärenden” i organisationen. Det är ett faktum att rektorer upplever att elevhälsoarbetet tar allt mer tid och mentorer går på knäna av sina uppdrag. Den bilden illustrerar en skola som inte är bra på inkludering utan en skola som har fastnat i individorienterade arbetssätt. Det kategoriska, kompensatoriska och ofta medicinska synsättet präglar ansträngningar för att lyckas få en elev i taget att komma tillbaka, lyckas, klara gränsen. Vi ser att det inte håller. Men att bara flytta det individorienterade arbetssättet till andra platser utanför klassrummet håller inte heller. Vi kan inte ha en skola där man utformar undervisning för att alla ska kunna följa den och samtidigt flytta ut individ efter individ när de inte klarar av att följa undervisningen.

Parallella system: ett utan individualisering och ett med mer individualisering

Kanske kan en historisk missuppfattning om både specialpedagogik, inkludering, individualisering leda till att svensk skola äntligen måste utvecklas till en inkluderande skola. En skola där alla elever kan följa undervisningen och där det finns extra färdighetsträning för elever som behöver det i läsa, skriva, tala, räkna. En skola där pedagogiska bedömningar utvecklas så att de verkligen gör skillnad och möjliggör särskilt stöd där det verkligen behövs på det sätt som verkligen behövs samtidigt som skolan utvecklas.

Tyvärr finns det ytterligare en missuppfattning som hindrar inkluderingen, synen på specialpedagogik som en annan sorts pedagogik. Om förslaget går igenom är det hög tid att göra upp med sådana missuppfattningar. Annars står vi där med en skola med parallella system; ett där det inte är ok att arbeta individualiserat och ett där det är normen. Gissa vilket system som kommer att växa om vi inte förbereder oss?

I nästa inlägg ska jag ge mig på att undersöka skillnaden mellan pedagogik och specialpedagogik, något av ett kamikazeuppdrag som jag inte kan motstå. 

---

Läs gärna också: Vilken undervisning ger bäst resultat och elevhälsa? En ny studie visar vägen.