Testa 6-åringar istället för att testa det pedagogiska ledarskapet
Nyss satte jag morgonteet i halsen när jag läste i tidningen att (m) vill mognadstesta alla 6-åringar inför skolstart för att tillse att de som behöver det får rätt stöd. Kritiken från oppositionen handlar om att man inte tror att tillräckligt med resurser kan sättas in.
Min vrångstrupesreaktion handlar om att förslaget (och oppositionens reaktion) vittnar om ett patologiskt synsätt som jag trodde vi hade kommit förbi. Att testa 6-åringar är att lägga skulden för eventuella svårigheter på dem. Det är långt ifrån ett synsätt där individen är i centrum.
De specialpedagogiska perspektiven har skiftat från att se att eleven äger problemet och måste fixas (det patologiska perspektivet) till att se att problemen ligger i situationen och omgivningen (det socio-kulturella perspektivet) till att se att problemen kan finnas hos både elev och situation (dilemmapesrpektivet). Skolverket har i rapporter visat att det patologiska perspektivet tyvärr är seglivat i många skolor. Jag hade nog förväntat mig att de politiker som ska styra den pedagogiska verksamheten, via styrdokumenten, har mer koll än så här. Det verkar ju inte heller som om oppositionen har en annan grundinställning eftersom deras kritik handlar om resurser och inte om synsätt.
Många beteenden som uppfattas som avvikande eller svåra i skolan har i studier visat sig vara situationsspecifika, det vill säga det uppkommer i vissa situationer i skolan. Ett mognadstest råder knappast bot på situationsspecifika beteenden. Testet riskerar ju dessutom att låta skolan dra en lättnadens suck: det var inte vårt fel, det var ju fel på 6-åringen! Det pedagogiska ledarskapet behöver inte ifrågasättas trots att just ledarskapsfrågor är gravt eftersatta i svensk skola och säkerligen kan förklara många situationer där barn och ungdomar inte beter sig som skolan förväntar sig.
Ett barn som “har” svårigheter i skolan kan ha det av många skäl. Mognad kan vara en faktor men problemet är vilken måttstock man ska använda för att bestämma vad som är adekvat och vad som är avvikande mognadsmässigt? Vem ska göra bedömningen?
Slutligen, när man så har testat 6-åringarna – hur ska de som inte anses mogna tas om hand? Särskilda klasser för omogna? Speciallärare som sätts in för att göra det arbete som klassläraren inte förväntas kunna göra?
Vi som jobbar mitt i den pedagogiska verksamheten måste stå emot sådana förslag. VI måste själva ta ansvar för skolutvecklingen och uppmuntra ett ledarskap som bygger på individualisering och inte på uppgiftsfokuserad kollektiv undervisning där de som inte hänger med är de som ska ändras, inte uppgifterna eller det som händer i klassrummet. Det finns fler sätt att undervisa på, det är bara fantasin som sätter gränser.
specialpedagogen 
word!
GillaGilla