Plåsterpedagogik
“Ingen människa har någonsin fått för mycket beröm” sa min pappa. Jag nickade, jo så är det nog. Efter ett tag märkte jag att inte kunde släppa hans ord. Vad innebär det här egentligen? Är det så? Tänker vi så om varandra? Vad skulle hända om alla levde efter det? För mig är det viktiga tankegångar, särskilt som jag vet att jag ställer höga krav på mig själv och på andra. Har jag en balans mellan kraven jag ställer och berömmet jag ger? Både till mig själv och andra!
Alltså börjar jag med lite beröm: du är fantastisk! Jag vet att om du läser detta är du förmodligen verksam inom skolan och ord kan inte beskriva den beundran och ödmjukhet jag känner inför det arbete som jag vet att du lägger ner för att få alla över mållinjen nu innan sommaren. Har man inte stått inför utmaningen att få alla 100-200 elever man har ansvar för i mål så kan man nog inte riktigt förstå vidden av det arbetet.
Kniven på strupen är en metod som alltför många av våra unga har lärt sig tillämpa, därför vet vi också att de kommer att lyssna som aldrig förr och jobba som aldrig förr. Många kommer att greja det. Med din hjälp och med min hjälp.
Samtidigt är det bara att konstatera att det är en plåsterpedagogik. Vi plåstrar och fixar och kompenserar i sista sekund för det som inte har fixats när det borde ha fixats. Vi ser till att eleverna visar vad de kan men har de tränat och utvecklat sitt kunnande? Har de förstått vad som krävs? Har de lärt sig hur man gör för att planera, genomföra och avsluta ett arbete? Förmodligen inte. De går vidare med lärdomen och insikten att det fixar sig i sista minuten.
Det sägs att vi ställer för låga krav på barn och unga i svensk skola. Jag håller inte alls med. Inte helt iallafall. Vi ställer överkrav när det gäller barns och ungas förmåga att självständigt klara av att lösa uppgifter medan vi kanske inte ställer tillräckligt höga krav på vad de förväntas lära sig. De exekutiva funktionerna är inte färdigutvecklade förrän vid 25 års ålder. Vi kommer att möta många unga som har långt kvar till en välutvecklad förmåga att reglera sig själv, att själv skapa förutsättningar för att ta eget ansvar. Ändå ställer vi krav på just detta och det ställer till det för många i skolan och gör att de hamnar i berg av restuppgifter och varningar och röda markeringar i matriserna. Vi fixar det genom att sätta på plåster i elfte timmen. Kan det vara detta som påverkar resultaten i svensk skola generellt?
Hursomhelst, det här är inget jobb du kan göra på egen hand. Hur kan vi tillsammans organisera arbetet så att våra elever tränar på och utvecklar förmågan att ta ansvar utifrån ålder och andra förutsättningar? Vi måste ta ett helhetsgrepp om dessa frågor så att vi inte hamnar i rest-träsket och plåsterpedagogik varje terminsslut.
Här är ändå några plåsterpedagogiska tips för att baxa elever över mållinjen:
Fråga vad som är svårast. Jag blir ofta förvånad över svaren jag får. Nyss fick jag svaret att texten ska vara 20 sidor lång så då är det ingen idé. Läraren hade inte sagt det men det var det stora hindret.
Motsatsen: om 20 sidor är för långt och svårt – kan 1 sida vara möjligt? Nu visade det sig att eleven hade 5 sidor. Vi fortsatte tills eleven själv hade kommit på att 2 sidor till var möjligt.
Följ upp följ upp följ upp! Skriv in i kalendern: kl 15.30-messa Anton! Även om du inte får svar så ska du kontakta eleven så ofta som möjligt. Sitt inte och vänta på att eleven ska “lämna in”. Vi bedriver inte distansskola utan ska jobba för relationen och tät kommunikation. Även om inte eleven svarar. Förr eller senare kommer det ett svar. Jag lovar. Lämpliga kommentarer att messa kan vara:
“Jag vill så gärna jobba tillsammans med dig för att se till att du lyckas. Berätta för mig vad du har gjort sedan vi hade kontakt senast!”
“ Det är sent på året men inte för sent. Jag har förtroende för att ditt arbete blir klart. Jag ringer dig om en stund så att vi kan prata om hur det ska gå till.”
“ Jag behöver träffa dig för att diskutera Hinduismen/romanen/problemlösningen/provet. Jag tror nämligen att du kan visa mig mer om vi pratar om det. Svara på detta mess så bestämmer vi en tid.”
Undvik:
“Kontakta mig för omprov” eller “Jag finns tillgänglig i sal 11 mellan 11.30-14.00 på torsdag.”
…eller liknande. För ärligt talat, om de här eleverna var bra på att hålla tider och ta ansvar för att ta kontakt så hade de väl gjort det tidigare?
Källkritik görs i Gymnasiearbetet och kan därför räknas i andra kurser också.
Ställ in undervisningen en halv eller hel dag och gör närvaron obligatorisk. Därefter samlas eleverna på mindre yta för att undvika flyktbeteende och samtal om ämnen sätts igång. Antingen med enskilda elever eller i mindre grupper. Kanske kan grej of the day vara ett sätt att komma igång?
Igår var jag med som publik när en elev höll tal. Hindret hade varit att hålla tal för andra i samma ålder, för andra lärare kändes det mindre läskigt. Hennes prestation blev bra och hon lärde sig att hon faktiskt kunde.
Om det inte är möjligt att ställa in undervisningen, ha lektioner med tema uppsamling. Elever som är i fas kan utnyttjas som resurser för de andra, study buddies. Belöna dem så att de kommer!
Ta fram en dagstidning och be en grupp välja en artikel som de reagerar på. Delta i ett samtal eller en diskussion om ämnet. Notera vad eleven kan och tala om för eleven vad du hör.
Elever som har svårt för stora öppna uppgifter kan prestera väl om de får en lista med begrepp som de ska visa att de kan. Utifrån definitionerna kan man initiera ett samtal för att få eleven att resonera kring begreppen. Börja konkret och lirka in det abstrakta.
Gå igenom ett prov som inte blev bra. Hur skulle eleven svara idag? “Om du skulle göra om provet, hur skulle du då göra? För att plugga inför det och för att lösa frågorna?”
Utse study buddies som ska hålla koll på varandra och peppa. Ansvarsområden: kolla varandras förståelse så att ingen missuppfattar något, ge tips om hur arbetet eller plugget kan förbättras, hålla koll på tiden så att den utnyttjas.
Gör ett schema utöver lektioner. Jag läste på nätet om ram-tid för elever. En bra idé! Låt eleverna bestämma hur länge de ska vara i skolan. Det är inte orimligt att vara kvar till 16.00 varje dag. Många har inte insett att de har 40-timmarsvecka. Undra på om man blir stressad om man försöker fixa allt på 30 timmar!
Använd en lärobok. Läs en text, svara på frågor skriftligt eller muntligt. Gör det i skolan, några sidor i taget.
Beröm! Beröm! Beröm! Ingen har någonsin fått för mycket beröm.
specialpedagogen 
Väldigt klokt skrivet och ruskigt mycket på pricken så som det är.
GillaGilla
Vad lycklig jag blir när jag läser detta!
Mer beröm till oss alla!
GillaGilla
Reblogga detta på fragmentsfromalonglife och kommenterade:
Som den omtalade pappan kan jag bara glädja mig åt vad min dotter skriver om beröm.
Jag var en mycket dålig elev i skolan, särskilt i språk, och i andra ring fick jag gå om ett år för jag klarade inte alla tentor. Det var otroligt skamfyllt på den tiden.
Så fick jag en ny lärare i engelska som tyckte att mitt uttal var bra. Det var så enkelt, och plötsligt, var engelska mitt bästa ämne, ända fram till studentbetyget. Det blev inträdet till de andra språkens värld och den internationella sfären där jag i fyrtio år har arbetat över hela världen med de fyra språken jag lärt, plus två andra, portugisiska och spanska, som jag på grund av att de behövdes i jobbet hämtade upp en del av på vägen mot nya uppdrag..
Med detta vill jag säga, underskatta inte de små dagliga tecknen på uppskattning och missa inte chansen att ge beröm där det är förtjänt. Och se hur Era elever växer! Det är en underbar känsla:
Tack Gösta Langenfelt adjunkt i Bromma Läroverk 1952-54! Du var inte den mest effektiva läraren, men Du visste hur Du kunde fylla Dina elever med självförtroende! och framtidshopp!
GillaGilla
Så många kloka och intressanta ord, jag har precis hittat in på din sida men kommer att läsa mer!
GillaGilla
Välkommen Caroline!
GillaGilla
Pingback: Growth mindset – Dweck är bekymrad över missuppfattningar | specialpedagogen