Elevhälsoarbetet funkar inte enligt Skolinspektionen. Ideologi bakom brister?
Skolinspektionen har granskat elevhälsoarbetet och kommit fram till att det inte är anpassat till elevers behov. Läsningen är inte så uppiggande för oss som jobbar i elevhälsan men rapporten sätter fingret på många viktiga punkter. Några saker är jag dock lite förvånad över. Varför elever inte själva söker sig till elevhälsan beror på att de inte känner till den enligt granskarna. Det kan förstås vara så men jag stöter ofta på elever som inte vill ha med elevhälsoteam att göra av rädsla att ses som någon som behöver “spec” och som inte är som alla andra. Den drivkraften kan också vara stark. Rapporten säger vidare att elevhälsan ska arbeta åtgärdande enligt skollag. Men skollagen säger att samråd ska ske med elevhälsan om det inte är uppenbart obehövligt. Rapportens lite olyckliga formulering kan i värsta fall bekräfta ett synsätt hos många som ofta ställer till det i diskussionen om elevhälsans uppdrag.
När elevhälsan diskuteras fastnar man många gånger i åsikter om vad elevhälsan borde göra och vad man tycker att den ska göra. Sällan har jag hört diskussioner som utgår från vad som står i skollag och läroplan om elevhälsoarbetet. Jag märker att många är kvar i det förhållningssätt som var förr, det vill säga elevvård. Fortfarande kan man i utredningar från talkliniker och psykologer hitta ordet “elevhälsovård” vilket inte heller är adekvat. Dessa missförstånd grundar sig i okunskap om vad elevhälsan förväntas göra och forskning om vad som gör skillnad för elevers hälsa i skolsammanhang.
Clas Nilhom uttrycker det som ett spänningsfält mellan en traditionell och en radikal specialpedagogik. Den traditionella specialpedagogiken ser eleven som bärare av problemet och betonar ingen koppling mellan undervisning och uppvisade eller upplevda svårigheter. Den radikala specialpedagogiken däremot hävdar att alla elever kan vara delaktiga i en skola som utformas för att anpassa sig efter eleverna. När media skriver att elever inte får den hjälp de behöver ser jag det som ett uttryck för en traditionell syn på specialpedagogik och undervisning. Vad skulle hända om man istället fick läsa att elever inte fick den undervisning och lärmiljö de har rätt till?
Stress och psykisk ohälsa är ett genomgående tema i rapporten och bristen på skolpsykologer tycks vara ett av de största hindren för ett fungerande elevhälsoarbete enligt rapportförfattarna. Samtidigt tänker jag att det är viktigt att grunda resonemanget om stress och prestationskrav i en mer radikal syn på elevhälsa, alltså att lärmiljön kan skapa eller dämpa dessa ohälsotecken. Annars hamnar vi åter i en skola där undervisningen är ett spår och elevvård ett annat. För mig som länge varit både undervisande lärare och specialpedagog är det uppenbart att de senaste årens ständiga mätandet av prestationer och avsaknaden av fungerande strategier för skolarbete är bovar i dramat och det kan inte avhjälpas enbart med fler psykologer.
Petri Partanen skriver i sin bok Att utveckla elevhälsa att elevhälsoteamet är ett arbetslag precis som andra lag på skolan. Detta arbetslag behöver också formas som en enhet där alla har klart för sig vilken grund, vilket perspektiv, man utgår från i arbetet. Ett spretigt elevhälsoteam, där några står för en radikal inriktning medan andra har grund i en traditionell syn på specialpedagogik, riskerar att skapa situationer där elever ramlar mellan stolar. Spretigheten kan göra att det blir oklart för kollegiet vem som gör vad och varför.
För att elevhälsoarbetet ska fungera på en skola krävs en rejäl diskussion och förändring av förhållningssättet hos pedagoger, skolledning, elevhälsoteam, föräldrar och utomstående aktörer som BUP eller sjukvården. Det är den stora utmaningen som jag ser det, inte att hitta sätt att möta elevers behov. Utmaningen är att hitta det systematiska, som Skolinspektionen skriver, så att behoven kartläggs och möts hela vägen.
Rapportförfattarna tycker att elevhälsoarbetet ska identifiera behoven hos eleverna. Därefter kan planeringsarbetet påbörjas. Om elevhälsoteamet oftare fick vara med i pedagogernas planeringsarbete skulle mycket vinnas eftersom vi kan identifiera fallgropar och hinder med våra glasögon. Det kräver att pedagogerna släpper in oss i det arbetet och det i sin tur kräver ett synsätt som erkänner att elevhälsan börjar i klassrummet. Elevhälsoarbetet i stort börjar samma dag som eleverna kommer till skolan efter sommarlovet.
Läs också Skolverkets granskning: Elevhälsan i skolan-tema med variationer!
specialpedagogen 