Lektionsdesign + LGR22 = sant

Jag avslutar läsåret 21/22 med ett inlägg där jag vill sammanfatta mina tankar om balansgången mellan individ och kollektiv, mellan lärares friutrymme och lärare som del i en organisation. Jag tänker att den nya läroplanen med uppdaterade kursplaner och förtydliganden kring uppdraget är en bra brygga över till nästa termin med nya möjligheter att hålla balansen. 

De senaste veckorna har jag tillsammans med några olika kollegier utforskat sambandet mellan att fortsätta jobba med min bok om lektionsdesign och att fördjupa och förankra LGR22. För många rektorer har det klokt nog varit prioriterat att visa att det inte är olika saker utan sådant som hänger ihop. Jag vill nu ta upp några av de viktigaste insikterna om förhållandet mellan läroplanens nya skrivningar och lektionsdesign, alltså att utforma undervisningen så att alla pusselbitar hänger ihop: elever, läroplan, läraren.

Undervisning är en dynamisk process

Skolverket förtydligar vikten av att utforma undervisningen utifrån den kontext som är och det är det som är lektionsdesign. En dynamisk process snarare än en produkt som ska levereras: 

Lektionsdesign är omöjligt att förstå utan att förstå denna grund. Lärarens friutrymme är viktigt eftersom det är läraren som kan sina elever, det ämne som eleverna ska lära sig och har kunskap om de metoder som gör att eleverna lär sig ämnet. 

Så långt som möjligt enligt utbildningens mål

Samtidigt är lärarens friutrymme också kopplat till organisationens behov av att kollegiet jobbar tillsammans med ett gemensamt ansvar för alla elevers utveckling och lärande. Allas ansvar, det vi delar oavsett funktion och position på skolan är detta: 

Utbildningens mål är ibland oklart. Vad är det? Var står det? Vem bestämmer det? Ett sätt att hålla balansen bättre är att göra klart att utbildningens mål helt enkelt står i läroplanens tre delar. Första delen om värdegrund, andra delen om förutsättningar för att lära, lära att lära, och tredje delen som handlar mer specifikt om ämnena. Utbildningens mål är mer än betyg. Utbildningens mål är mer än att klara prov eller visa att man kan det som står i kunskapskraven. Utbildningens mål är hela skolan ansvar och kan inte heller delas upp i att lärare tar ansvar för del 3 medan andra tar ansvar för del 1. Då håller vi inte balansen mellan friutrymme och organisationens ansvar. Att säga att lärare måste få undervisa och därmed inte behöva hantera annat är utifrån den läroplan vi har knepigt. Elever som känner tillit till sin förmåga, utvecklar kommunikativa förmågor, visar respekt för sig själva och andra (läroplanens första och andra delar) kommer också att utveckla kunskaper och förmågor i ämnena (läroplanens tredje del). 

Anpassningar eller design?

Det uppstår en hel del krockar ute i skolorna kring anpassningar. Många elever behöver anpassningar av olika slag menar elevhälsan medan lärare tänker att de behöver lära sig, anstränga sig, utveckla något. Obalansen mellan individ och kollektiv syns tydligt i dessa krockar. Jag har höga förväntningar på den nya läroplanens möjligheter att stabilisera denna balansgång. 

Jag tror att alla anpassningar som lärare får veta att de måste göra för elever handlar om att elevhälsan får veta för sent att något inte fungerar. Det som måste göras är att reducera stress och göra det möjligt att få betyg trots svårigheter. Denna typ av anpassningar är reaktiva och syftar till att kunna få betyg snarare än att kunna delta, höra till, lära mer, utveckla förmågor, färdigheter och kunskaper. Den nya läroplanen betonar fokus på undervisningen, på utformning av undervisning som gynnar de elever som är i klassrummet. Så här vill jag beskriva den tankefärd som vi alla nu måste understryka och hur det faktiskt hänger ihop med lektionsdesign så som jag beskriver det i min bok: 

Kriterier signalerar belägg för kunnande

Jag kan ha synpunkter på valet av kriterier istället för kunskapskrav men syftet är att gå från de associationer ordet krav väcker, att hela tiden leta bevis för att elever kan eller inte. Med ordet kriterier vill man förtydliga den allsidiga bedömningen och lärarens ansvar att ha belägg för de bedömningar som görs. Belägg kan man identifiera både under arbetet och i skarpt läge. 

Man tar bort “genom att” i kunskapskraven som ibland har skapat obalans mellan individ och kollektiv eftersom det har tolkats som att alla elever måste visa kunskaper på ett visst sätt. Lärare får nu mer uttalat friutrymme att själva samla belägg på de sätt som gynnar de elever som de faktiskt har i klassrummet. 

Samla inte misslyckanden på hög

Jag tror ju inte att det varit betygsmodellens fel utan de digitala matriserna som gjort att många elever har burit misslyckanden med sig genom skolår, ibland genom hela gymnasietiden. Man förtydligar nu att det är en sammantagen bedömning som görs. Ett misslyckaden i oktober ska naturligtvis inte ges samma tyngd som det som görs på vårterminen. Tyvärr har det uppfattats så på många håll och det måste förstås rättas till. 

Lektionsdesign utgår från att från början skapa förutsättningar för lärande och utveckling istället för att börja bakifrån och bestämma vad eleverna ska kunna och sedan pressa in så många som möjligt i detta förutbestämda utfall. Det är förstås inte min idé, det är så det alltid varit tänkt men på många håll har man börjat i kunskapskraven och sedan utformat undervisningen utan koppling till vad eleverna faktiskt behöver. Det går inte att resonera nyanserat kring svåra ämnen utan att veta något om ämnena. Man måste förstås utgå från vad eleverna redan vet, kan, förstår för att kunna utveckla resonemangen. Självklart, men på alltför många håll har det uppfattats som störande moment i undervisningen att eleverna inte redan är mogna för nyanser och resonemang. 

Visa och gör samtidigt

Redan tidigt identifierade Skolverket att det var för mycket fokus på skriftliga underlag för bedömning. Att ha en färdighet gilldes inte, eleverna måste också kunna redogöra för hur de gör och kunna analysera detta. Självklart befängt men på många håll har elever först fått göra, sedan skriftligt bevisa att det kan. Nu blir det klargjort att elever kan visa medan de gör. 

Allt detta gör att vi kan hitta balansen mellan individ och kollektiv och mellan lärarens friutrymme och organisationens gemensamma ansvarstagande. Hela skolan måste nu prata undervisning. Hur utformar vi undervisningen för de elever som undervisas? Vi kanske till och med kan sluta prata om anpassningar till förmån för utformning, design? Vad gynnar just dessa elever med allt vad vi vet om deras tidigare kunskaper, deras strategier, deras läsvanor, deras sociala kompetens, det sociala klimatet i klasserna osv? 

Friutrymmet finns där men inte för lärare att på egen hand bestämma och göra det man vill. Friutrymmet är ett ansvar som innebär att medvetet göra val utifrån flera perspektiv. En lärares friutrymme kan därför inte bara spegla kunskaper om ämnet utan också en växande kunskap om hur man tolkar elevers signaler, hur man kan förstå varför vissa saker är särskilt svåra och hur man kan bygga relationer inne i klassrummet och inte bara utanför. Friutrymmet paras med en lärande organisation. 

Utforma på gruppnivå på riktigt – inte kvasigruppnivå

Balansen mellan individ och kollektiv blir mer stabil när undervisningen tar hänsyn till individer och utformar undervisningen på gruppnivå. Inte genom att vissa får andra saker när de har misslyckats, eller andra uppgifter för att de inte ska misslyckas. Gruppnivå innebär att undervisningen omfattar alla elever och utformar uppgifter och aktiviteter för att alla ska kunna delta och lära i gemenskap. Den särskiljer inte elever eftersom vi vet att det inte är gynnsamt för lärandet. Alla får tillgång till strategier, alla får tillgång till valmöjligheter när det är lämpligt och alla får tillgång till sätt att jobba och visa vad man kan som stärker lärarens belägg för bedömning. 

Jag tror att LGR22 kan göra stor skillnad tillsammans med arbetssätt som stärker organisationens verktygslåda för att utforma undervisningen för alla elever som grupp. Lektionsdesign är ett sådant arbetssätt. Det ska bli ännu roligare att fortsätta samarbetet med de skolor som redan är inne i processutbildningen och att starta upp samarbetet med de skolor som drar igång i augusti! 

På gång i höst

I höst blir det många spännande projekt förutom de processutbildningar som drar igång och fortsätter. Nästa bok kommer ut i september är det tänkt. Jag kommer att jobba med ett större europeiskt projekt inom Erasmus+ för att bidra till inkluderingsarbetet i Europa. Vi ska skapa en digital plattform för lärare och skolor med information och uppgifter för det kollegiala lärandet. Inom IFIP, International Forums of Inclusion Practitioners, lanserar vi ett globalt och digitalt lärarfortbildningsmaterial på engelska, GITI (Global Initiative for Teaching Inclusive) som redan används i vissa utvecklingsländer där det råder brist på både lärare och lärarutbildningar. Klicka på länken nedan för en broschyr om denna utbildning:

GITI Brochure

Ingen rast, ingen ro med andra ord och det är som det ska vara i denna bransch där det händer så otroligt mycket på samhällsnivå både globalt och lokalt och där forskningen ständigt utvecklas och utvecklar.

Vi ses i augusti!