Inkludering i framtiden – bort från specialpedagogik

Specialpedagogik är dåtid, högkvalitativ utbildning är framtid

I sommar har jag läst en sammanställning av globala studier om inkluderande undervisning och utbildning: Global Directions in Inclusive Education – Conceptualizations, Practices and Methodologies for the 21st Century. Bokens syfte är att skapa ett kunskapsunderlag för framtiden utifrån intentionen om en inkluderande utbildning i enligheten med de globala målen. Den har fått stor uppmärksamhet internationellt. Jag vill i detta inlägg belysa några viktiga aspekter och frågeställningar som tas upp i boken. 

Bristen på  förståelse för inkludering hindrar inkludering

Det som tas upp som ett stort hinder handlar om perspektiv. Inkludering är visionen, tanken, målet och de allra flesta länder har skrivit på fördrag internationellt om detta. Unicef är ett av de internationella organ som refereras och de definierar inkluderande utbildning så här: 

Inclusive education is the most effective way to give all children a fair chance to go to school, learn and develop the skills they need to thrive.

Inclusive education means all children in the same classrooms, in the same schools

Ibland talas om inkludering som synonymt med tillgänglighet eller förmågan att möta vissa funktionsnedsättningar. Då blir ordet inkludering exkluderande samtidigt som det uttalas inkludering. 

Om vi inkluderar en elev, kan denna elev också vid någon punkt bli oinkluderad? Anses som icke inkluderingsbar? Var går den gränsen och vem bestämmer den?  Om vi vill inkludera vissa grupper av elever, kan vi då avinkludera dem när vi märker att vi inte klarar av det? Utgångspunkten är att vi vill försöka men vi ser att det är svårt, när blir det för svårt? 

Frågorna för tankarna till inkludering som ett problem eftersom elever innebär problem. Dessa utgår från perspektivet att inkluderingen försvåras av vissa elever eller grupper av elever. När vi talar om vikten av att inkludera till exempel elever med autism (ett globalt samtalsämne) så har vi i samma stund som vi yttrar den meningen motverkat inkluderingstanken.

Om vi vill inkludera vissa grupper av elever, kan vi då avinkludera dem när vi märker att vi inte klarar av det?

Vad ska vi kalla det vi vill uppnå?

Vi vill gärna använda begrepp och kalla undervisning och skolmiljöer för fina ord. När kan vi sluta tala om inkludering, differentierad undervisning, tillgängliga lärmiljöer till förmån för högkvalitativ utbildning? När blir högkvalitativ utbildning definierad utifrån alla elevers rätt till lärmiljöer som gynnar alla elevers utveckling mot goda resultat med tillhörighet, delaktighet och självklar del i gemenskapen? När kan vi sluta diskutera och arbeta med delaktighet som ett område, tillgänglighet som ett annat och differentierad undervisning som ett tredje? 

Vi talar ofta om elevers rätt till tillgängligt lärande men missar att inkludering, eller högkvalitativ utbildning, innebär alla elevers goda studieresultat. Fler elever går in i skolsystemet idag jämfört med tidigare samtidigt som fler elever aldrig når godkända resultat och kanske inte ens är på plats. Inkludering är mer än att kunna vara på plats. Elevers goda skolresultat är oftast inte fokus för inkluderingsarbetet utan ses som en positiv bieffekt som kan komma ur ett inkluderingsarbete. Forskarna som har sammanställt studien vill uppmuntra till rubriken högkvalitativ utbildning.

Belonging

Ett ord, ett begrepp som återkommer i metastudien är “belonging”, på svenska tillhörighet eller samhörighet. En inkluderande lärmiljö är en miljö där alla känner att de hör till. Belonging är därför en viktig aspekt av inkludering men ska inte reduceras till att handla om placering. Det är fortfarande en viktig princip att inkluderande utbildning handlar om alla barn i samma klassrum i samma skola. Brist på “belonging” är inte ett argument för att flytta en elev från en icke fungerande lärmiljö till en segregerad lärmiljö. 

Belonging är inte en förmåga eller känsla som kan läggas på eleven själv utan uppstår i en lärmiljö där elever kommer till tals, får samarbeta i en anda av gemenskap med gemensamma mål och syften. En lärmiljö där elever får individanpassade uppgifter är därför motsatsen till en inkluderande lärmiljö. 

Vems är ansvaret? 

Politiker har gjort det lätt för sig genom att lämna ansvaret för inkluderande utbildning till den lokala nivån utan att göra förändringar i systemen. Det är ett globalt problem menar forskarna i studiens sammanfattning. Lärarutbildningen, lärarfortbildning, lagar och möjligheter att arbeta flexibelt har bara förändrats kosmetiskt var vi än är i världen. Det är lärare och elevhälsan, i vissa länder elevvård, tillsammans med skolledningen som förväntas skapa en inkluderande lärmiljö utan att politiken definierar den eller anger målen för en inkluderande utbildning. 

Skolan var aldrig designad för att utbilda alla barn påminner författarna. Designen kvarstår men nu går alla barn i skolan. När vi säger att det är svårt för vissa elever att klara skolan eller klara vissa utbildningar så lägger vi problemet hos eleven. Vi vill egentligen inte ändra på designen, vi kanske inte förmår lyfta blicken visionärt för att se hur det skulle kunna se ut på andra sätt. 

Harvardstudien och sammanfattningen fastslår att etiketter, fokus på skillnader och generella kategoriseringar av elever inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle. Elever går i klasser där variation i funktionsnedsättning, etnicitet, språk motsvarar befolkningen i samhället där skolan finns. Det är demokratiuppdraget.

Lärares kompetens

Inkludering innebär en förväntan att alla lärare kan möta alla elever, inte bara vissa eller de flesta. Inkludering måste vara en självklar del i hela lärarutbildningen snarare än något som studeras som en delkurs. Kurser om svårigheter eller diagnoser cementerar också synen på eleven som den som bär på problemen. Istället behöver lärare få en utbildning som tränar förmågan att identifiera hinder i en kontext så att rätt metoder och verktyg kan användas för att förebygga att elever hamnar i exkluderingsprocesser. 

Inkludering måste lyftas från specialpedagogikens bojor

Det som studien återkommer till gång efter gång i alla de forskningsprojekt som presenteras från olika delar av världen är behovet av att göra upp med specialpedagogiken. 

Speciallösningar med speciallärare som förväntas ta sig an vissa elever som “vanliga” lärare inte kan möta, cementerar synen på vissa elever som sådana som behöver fixas, som egentligen inte hör till. Lärare i högkvalitativ utbildning verkar i ett system av stödstrukturer för lärare snarare än för vissa elever. 

Inkludering måste också separeras från tillgänglighet eftersom tillgänglighet fokuserar på de som inte kan. Inkludering är inte att fokusera på elever i vissa grupper eller med vissa svårigheter. När jag googlar efter bilder för att illustrera inkludering så får jag foton med barn med olika funktionsnedsättningar. Inkludering måste lyftas från specialpedagogikens bojor och förstås som ett nytt sätt att strukturera utbildning på alla nivåer.  

Ett nytt sätt att strukturera utbildning kräver innovativa och kreativa beslutsfattare på alla nivåer. Forskarna föreslår tre områden för innovationer och nya sätt att förstå, organisera och genomföra utbildning för alla: 

• Conceptual innovation- förståelse för begreppet inkludering
• Pragmatic innovation- politik, strukturer och organisatoriska lösningar
• Methodological innovation – metodik, didaktik, pedagogik 

Lägger vi problemet hos eleven nu? 

Denna aktuella metastudie som tar ett globalt perspektiv på inkludering befäster det som de flesta specialpedagoger har sagt länge. Men Inkludering är fortfarande en motsägelse för många, särskilt utanför det specialpedagogiska kunskapsfältet även om just personer utan specialpedagogisk kompetens ofta anger specialpedagogik som en lösning för vissa elever.

Första steget mot en inkluderande utbildning är därför att börja jobba kreativt inom det första området som forskarna föreslår, conceptual innovation: förståelse för begreppet inkludering. Jag tror att vi måste granska varje beslut vi tar i skolan och om skolan utifrån frågan: lägger vi problemet hos eleven nu? I all välmening, är det ändå eleven som anses icke inkluderingsbar eller som inte får ”belonging” på grund av att det finns ett naturligt utanförskap i eleven själv? 

Det är inte lätt men det är svårt. En lärare frågade mig häromveckan: anser du verkligen att lärare ska klara av att möta alla elever, även de som förstör undervisningen för de andra? Tja, lägger vi problemet på eleverna nu? 

När du läser valaffischer om skolan och förslag för att förbättra skolan – lägger man problemen på eleverna? Nästa gång du hör om specialpedagogiska insatser eller speciallärares betydelse – lägger man problemet på eleverna? Nästa gång du får reklam om en specialpedagogisk konferens – läggs problemen på eleverna? 

Men herregud, tänker kanske någon – är inkludering att elever ska få förstöra undervisning, att inte sätta in resurser, låta elever misslyckas och att inte lära mer om ADHD? Tja, lägger vi problemen på eleverna nu? Finns det mer innovativa sätt att skapa högkvalitativ utbildning för alla?

Specialpedagogiken är döende, splittrad och söndersliten. Frågan är om vi ska återuppliva eller om vi är redo att ta nästa steg in i en skola för alla. På riktigt. 

---

Texten ovan utgår från det som går att läsa i boken Global Directions in Inclusive Education – Conceptualizations, Practices and Methodologies for the 21st Century. Urvalet och översättningarna är mina.

Lyssna gärna på Tim Villegas: Special Education classrooms = segregation