Uppgifter på E-C-A-nivå, är det att differentiera undervisningen?
Nej. Svaret på frågan i rubriken till detta blogginlägg är nej, det är inte att differentiera undervisningen. Samtidigt lyfts förslaget ibland som en metod för att designa uppgifter som alla kan genomföra och för att differentiera utifrån de olika nivåer som finns i alla grupper. I den här bloggtexten vill jag förklara varför uppgifter på olika betygsnivåer inte är att differentiera undervisningen. Jag vill också reflektera kring möjliga orsaker till varför det kan uppfattas som ett möjligt sätt att differentiera.
Varför är det inte en differentiering av undervisningen när man gör uppgifter på olika betygsnivåer?
Betyg sätts efter, inte före. Det är den viktigaste anledningen. Det är inte möjligt att ange vilket betygssteg som ska nås med specifika uppgifter. Nationella proven är visserligen konstruerade så men nationella prov är till för att utvärdera, inte en uppgift för att lära. Om en elev väljer en uppgift som är knuten till ett visst betyg och sedan visar kvalitet i kunnandet som är på en helt annan nivå (betygsmässigt), vad gör man då? Det finns också en risk att man utvärderar kvaliteten i elevers arbeten med uppgifter med en undermedveten bias, man sätter på sig E-glasögon eller C-glasögon beroende på om uppgiften är tänkt att spegla det betyget redan från början.
Uppgiften är färdmedlet för att lära, inte för att visa. Det är en grundläggande del av en differentierad undervisning. Undervisningen differentieras utifrån elevernas lärbehov. Därför öppnas för fler sätt att ta in ett innehåll, fler sätt att jobba i processen för att lära och fler sätt att visa kunnande. Det innebär att skapa förutsättningar för att förstå på olika sätt, träna och öva på olika sätt och förutsättningar att visa vad man kan på fler sätt – utifrån den aktuella gruppen med de elever som ingår i gruppen. Differentierad undervisning handlar om att se till att eleverna lär sig så mycket som möjligt genom att erbjuda fler sätt att förstå, jobba, visa. Att differentiera uppgifter med betygssteg är i värsta fall att skapa inlåsningseffekter.
“Start at the top”, brukar Carol Ann Tomlinson säga. En elev som verkligen kan det som ska kunnas, vad kan den eleven? Det är det som är startpunkten när vi formar, designar uppgifter. Vad ska uppgiften leda till för kunnande, snarare än vilket betyg det ska leda till. Betyg som kvalitetsindikator är trubbigt, framgångsfaktorer och kvalitetsaspekter är bättre verktyg för att skapa förståelse för vad som ska kunnas och därmed övas under en period. Start at the top, säger Tomlinson. Sedan differentierar man olika sätt att ta sig så långt som möjligt till toppen. En elev som får möjlighet att välja en uppgift som motsvarar det lägsta betyget får inte möjlighet att utvecklas så långt som möjligt. Differentierad undervisning är att skapa förutsättningar att utvecklas så långt som möjligt med en palett av aktiviteter, strategier och verktyg.
Om differentiering är att skapa skillnader, hur ska man tänka gemenskap?
Jag funderar på vad det är som gör att differentiering kopplas till skillnader och inte till olika vägar i gemenskap. Kan det vara begreppen som ställer till det?
Differentiera betyder ju faktiskt att skapa skillnader istället för att göra något enhetligt. Man skulle kunna tolka att man differentierar när man låter elever göra helt olika saker, eller placerar dem på olika ställen. Man skulle också kunna tolka att man differentierar när elever får välja uppgift kopplat till betygsnivå. Men differentierad undervisning, alltså hela begreppet, innebär att hålla ihop undervisningen men tillåta skillnader i sätt att färdas mot målen. Som det står i läroplanen, att det ska finnas flera vägar till målen. Undervisning är en dynamisk process som är lärarledd. Tricket är alltså att både hålla ihop och att skapa flera vägar. Differentierad undervisning (differentiated instruction) kom till som ett begrepp för att beskriva och hitta strategier för att möta olikheter i ett kollektivt sammanhang. Att bara säga differentiera kan därför vara vanskligt, det kan betyda vad som helst som innebär skillnader. Ungefär som inkludering har kommit att betyda både att elever är inkluderade när de är exkluderade från klassrummet. Vi måste värna om begreppen professionellt.
Nivå är ett annat ord som jag märker ställer till det. Jag hör ofta att elever är på olika nivåer men det är inte alltid klart vad som menas. Är det kunskapsmässigt? Isåfall, hur vet man det innan man har börjat undervisa om kunskapsområdet? Är det nivåer av förmåga att driva sitt lärande? Eller är det språkliga nivåer och isåfall inom vilka delar av språket, ordförråd eller ämnesspecifika begrepp eller förmåga att uttrycka sig mer formellt? Betygsnivåer är ju enkelt att förstå och kan förleda oss att tänka att de också beskriver eleverna. Återigen, kunskapsmässigt vet vi inte från början vilka nivåer elever är på förrän vi har prövat oss fram och tagit reda på det. Därför kan vi inte låta elever bestämma sig för vilken betygskopplad uppgift de vill jobba med.
Mål är ett ord som trots att vi har en målstyrd skola är fluffigt och svårfångat tycker jag. Det finns olika sorters mål. Det finns resultatmål, effektmål, lärandemål, processmål, handlingsmål bland annat. Vi tror att vi pratar om mål när vi pratar betyg men betyg är resultatmål, inte lärandemål. En elev som säger att hen har som mål att nå A eller E pratar om resultatmål. Effektmålet med en uppgift är alltid att den ska utveckla elevens kunnande så långt som möjligt. Lärandemålet med uppgiften är mer specifikt, innehåll, fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet som tillsammans beskriver ett kunnande. Processmål kan sättas upp under arbetet med uppgiften, till exempel att förstå något komplext vid ett visst tillfälle eller kunna genomföra något. Betyget är resultatet av arbetet som ska ge effekter, lärande, handlingar. Målet med en uppgift kan knappast vara att få ett betyg.
Just nu ägnar jag min tid åt att skriva klart en ny bok om lektionsdesign. De frågor som jag möter i samtal om lektionsdesign är viktiga och står för något som behöver vändas och vridas på. Den fråga som uttrycks i rubriken till denna text är en av de frågor som jag vill fördjupa och resonera om i den nya boken som kommer efter årsskiftet. Här kan du läsa mer om den:
Lektionsdesign i praktiken – före, under och efter lektionen
specialpedagogen 
TACK för ett mycket bra blogginlägg! Jag ser fram emot att läsa boken. ”Lektionsdesign” var en skön bekräftelse på att min lärargärning inte var helt fel i en kontext som just då var extremt fokuserad på nationella prov, bedömning för att sätta betyg och dessa evinnerliga bokstäver. Det var också en ögonöppnare för hur systematisk lektionsdesign kan lyfta undervisningen och underlätta både för lärare och elever i att förstå.
GillaGilla
Evinnerliga bokstäver var ett bra sätt att beskriva det! Heja dig!
GillaGilla