Instrumentell undervisning
God fortsättning på det nya året!
Julhelgerna fylls av musik. Vi sjunger tillsammans, vi lyssnar på andras musik och vi delar spellistor med varandra. Vi är en musicerande familj och pratar mycket om musik och instrument. Ett spännande samtalsämne denna jul- och nyårshelg var hur vi ser på ordet instrumentell.
Instrumentell kan förstås som ett reglage med knappar på en instrumentbräda eller så kan det förstås som hantering av ett instrument resonerade vi. Instrumentbrädans reglage syftar till att trycka på en knapp för att få ett förväntat resultat. Det är inte riktigt samma sak som det musikaliska instrumentet som syftar till att beröra, uppleva, lära, känna och utveckla något som inte kan formuleras med ett enkelt resultat.
Undervisning ska inte vara instrumentell får jag höra ibland. Min bok om lektionsdesign har ibland uppfattats i det ljuset, en massa tips på instrumentella metoder. Själv tycker jag att det jag har skrivit är långt från instrumentella metoder och jag har funderat på hur det kommer sig att man kan uppfatta lektionsdesign som en bok med reglage och knappar snarare än en bok med instrument att hantera. Under året har jag rannsakat mig själv, min bok och hur jag formulerar mig för att förstå mer om detta.
Ordet instrumentell kan vara något positivt, något helt nödvändigt i undervisningen. Man lär sig att hantera sina instrument och man lägger till nya instrument utifrån de tolkningar man gör i klassrummet. Jag älskar att lära mig om nya instrument som jag kan använda genom att omformulera tekniken, anpassa tolkningen med målet att bli virtuos.
Men vi lever också i en tid då det ropas efter konkreta, tydliga exempel på allsmäktiga knappar och reglage som kan råda bot på komplexa och svåra utmaningar. En hund kan vara ett instrument, in med en hund i klassrummet så blir allt bra! En speciallärare kan ses som ett instrument, in med fler sådana instrument så blir orkestern mer komplett! En aktivitet från Lektionsdesign kan läsas som en lösning för alla klassrum från Ystad till Haparanda.
Men man kommer inte undan att ett instrument spelas på fler sätt beroende på hur man tolkar musikstycket, vilken akustik som råder och hur väl man behärskar instrumentet. Ska det spelas pianissimo här och crescendo där? Ska det ge en smäktande känsla eller är det mer instrumentellt att låta varje ton få tyngd? Vilket är instrumentet som får spela solo här? Vilka instrument blir bäst för en mer atonal ansats där? Varför vill vi ha det så?
När man uttrycker att undervisning inte bör vara instrumentell så kanske det är en ganska instrumentell syn på instrument? I själva verket behövs instrumenten för att förmedla, känna, uppleva och utveckla. Men då kan man inte bara fila, veva, trycka eller klinka. Alla kan trycka ner tangenter på ett piano men alla kan inte spela piano. Alla kan föra en stråke över fiolens strängar och åstadkomma ljud men alla kan inte spela violin. Instrumentet kan i rätt händer bli precis så instrumentellt som behövs när takt, tonart, tolkning, teknik möter dem som dras in i musiken och hjälper till att föra den framåt.
Mina reflektioner och lärdomar kring hur lektionsdesign tas emot och används har lett till en uppföljande och fördjupande bok som kommer snart: Lektionsdesign i praktiken – före, under och efter lektionen. Den är full av instrument! I boken vill jag hjälpa till med den där viktiga tolkningen och övningen som ger instrumentet rättvisa. Hur väljer vi rätt instrument och hur kan man göra för att ha en mer musikaliskt instrumentell ingång i lektionsdesign?
Jag vill med min nya bok att vi resonerar mer om undervisning på gruppnivå genom att börja med individerna. Vi utformar undervisning för hela gruppen utan att tappa bort individerna som utgör gruppen. Flera strängar måste spelas samtidigt. Tolkning och förståelse görs innan instrumentet spelas och under spelandet liksom efteråt för att se om något behöver stämmas, skruvas.
Det ska bli mycket spännande att läsa den nya boken tillsammans med alla instrumentalister där ute!
Här är ett exempel på när ett stycke framförs med en syn på instrumentellt som en del av hjärta, hjärna, kropp och själ, både den som håller i instrumentet och den som dras in i musiken:
specialpedagogen 