Nyansera bilden av studiero

För många år sedan gjorde jag ett lektionsbesök i en skola. Lektionen var naturorienterad och eleverna fick en mordgåta att lösa. På olika ställen i rummet hade “mördaren” lämnat spår efter sig. Eleverna letade bevis och sökte svar i mikroskop och i kemiska blandningar liksom i diskussioner om möjliga samband. Efteråt sa läraren att hen var väldigt missnöjd med att jag varit där just den lektionen eftersom den var så rörig. Hen är egentligen en väldigt strukturerad och tydlig lärare men just idag var det ju kaos! 

Några år senare gjorde jag ett annat lektionsbesök i en annan skola. Eleverna arbetade med faktaböcker för att hitta svar på frågor som de fick på ett arbetsblad. Efter en initial genomgång jobbade eleverna själva tills lektionen var slut och läraren berömde klassen för att de jobbat så bra. Lektionen präglades av tyst egenarbete. Några elever tröttnade men fick snabbt hjälp att återgå till stencilen bakom en skärm där en lärarassistent satt med de elever som läraren visste skulle ha svårt att fokusera så länge på uppgiften. Flera elever satt med händerna i luften för att få hjälp av läraren som gick runt och försökte hinna med att hjälpa alla som ville. Efteråt var läraren lyrisk över att jag var med på just den lektionen som blev en sådan bra lektion! Det var tyst och eleverna gjorde det de skulle. En lektion som präglades av studiero och arbete. 

Struktur och tydlighet = studiero?

De här ögonblicksbilderna illustrerar det jag upplever att jag möter ibland i samtal om undervisning. Struktur och tydlighet är honnörsord idag och visst är det viktigt. Men det finns en svaghet i struktur och tydlighet om det associeras till frånvaro av överraskningar. Struktur och tydlighet tycks vara något som ska prägla lektionen, från början till slut. Inte ledarskapet. Jag tänker att en strukturerad och tydlig lärare/ledare vet vilket kunnande som ska utvecklas och har strukturerat lektionen för det, är tydlig med vad som är bra att pröva och kan vägleda på ett strukturerat sätt utifrån det eleverna ger uttryck för. Ett ledarskap som är beroende av att lektionen blir som man har tänkt, att lektionen är strukturerad och tydlig vad som än händer, gynnar inte alltid lärandet lika mycket. 

I mina ögon var “kaoslektionen” tydlig och strukturerad eftersom det var klart vad eleverna skulle lära sig och vad de skulle öva på. De gjordes aktiva och läraren såg till att alla deltog och kunde vara delaktiga på många olika sätt. Ingen lämnades utanför och läraren var själv aktiv i samtal och noterade på plats vad eleverna kunde och inte kunde. Det pågick ett lärande på alla håll med frågor, hypoteser, möjliga svar och samarbete mellan elevgrupper. Men lärarna i arbetslaget var bekymrade över huruvida lektionen kunde räknas som en lektion med studiero. 

I mina ögon var “toppenlektionen” mindre tydlig och strukturerad eftersom det var oklart vilket lärande som skedde och vad eleverna egentligen skulle kunna efter lektionen. Flera elever satt med händerna i vädret, en strategi för hjälplöshet som dessutom innebär en paus från allt arbete och därmed lärande. Men lärarna på skolan var präglade av samtal om studiero och upphöjde den tysta, arbetsfokuserade lektionen där åtminstone de flesta hann klart, till en målbild för studiero.

Jag tycker mig höra och se att en del skolkulturer lyfter en bild av studiero som kanske inte alltid är bra för lärandet. Jag känner inte igen mig i detta jämfört med när jag började jobba som lärare då vi inte använde ordet studiero lika mycket som idag. Jag kan få höra att man absolut inte kan låta elever jobba med samarbetsuppgifter och att man absolut inte kan låta dem få det mesta av talutrymmet, de skulle inte klara av det. Att låta elever jobba i olika arbetsstationer är uteslutet, det skulle bli hela havet stormar. Studiero uppstår när man håller hårt i klassen och ser till att de inte stör. Lärarens roll och ledarskap begränsas till att förmedla information och instruktioner på ett så strukturerat och tydligt sätt som möjligt och att se till att eleverna gör det de ska. Finns det en risk att studiero förknippas med uppfostran snarare än lärande?

Så vad är bra för lärande?

Målet med studiero är att lära sig mer. Jag läser i Hatties effektlista vad som är bra ingredienser i en lektion om man vill att eleverna ska lära mer: Explicit undervisning (0,59), reciprok undervisning (0.74), cognitive task analysis 1,29), jigsaw method 1,20), helklassdiskussioner (0,82). Det är något så övertygande med siffror! Jag passar på att flika in att dessa siffror ska läsas kritiskt och att de ska sättas i ett sammanhang. Men ändå, dessa metoder har visat sig ge goda effekter för elevers lärande i studier. 

Explicit undervisning -man gör eleverna engagerade, man klargör vad som ska kunnas och använder metoder för att få eleverna att förstå kvalitet i kunnandet, man låter dem öva och reflektera kring kvaliteten på övandet, man sammanfattar lärandet och kunnandet tillsammans. Det är fokus på vad som ska kunnas och de detaljer som utgör kunnande. 

Reciprok undervisning – man leder eleverna in i lärandet genom strategier i dialog; först förutspå vad det handlar om, sen ställa frågor för att förstå, därefter öva och fortsätta ställa frågor och till sist sammanfatta det hela. 

Cognitive task analysis – men lyfter tillsammans de olika strategier som kan prövas för att lära sig, öva, kunna. Eleverna får pröva sig fram på egen hand och tillsammans för att utöka sin arsenal av strategier för lärande. 

Jig saw method – elever får expertroller och får undervisa varandra om delar i det kunnande som alla ska utveckla. Ett enkelt exempel är att grupper får varsin del av en text att förmedla till klasskamraterna. 

Helklassdiskussioner – läraren leder hela klassen i diskussioner om något och ser till att talutrymmet används klokt så att eleverna uppmuntras att ställa frågor och komma med hypoteser, funderingar, reflektioner kring ämnet. 

Det som dessa metoder har gemensamt är att de förutsätter språkande i klassrummet. Metoder som utvecklar elevernas språk, tänkande, samarbete och förståelse. En lektion som främjar diskussioner, som låter eleverna öva på att ställa frågor och som handlar om strategier är ett lärande klassrum. Ett tyst klassrum leder inte lika långt.

Studie-ro

Men ordet studiero är lätt att associera till att var och en kan studera i tysthet på egen hand, utan att störas. Jag funderar på om det är bättre att använda ordet lärandero men fastnar i prefixet ro.  Synonymer till ordet ro är enligt en googlesökning:

lugn, vila, frid, stillhet, själsfrid, trygghet, ostördhet 

Vila, frid och stillhet är knappast tillstånd som främjar lärande. Det är blod svett och tårar ibland för att komma vidare och lära nytt. Att inte bli störd är viktigt för fokus men att vila är inte viktigt för lärandet i klassrummet. Återhämtning är viktigt men brukar inte kopplas till studiero. De verb som min googlesökning tar upp i samband med ordet ro är:

ro i land, klara av, genomföra, lyckas med. Ro upp sig innebär att komma upp sig, bli bättre. 

Nu är jag något på spåren. Ro som verb blir ju något annat. Studiero som substantiv blir ibland ett dåligt ord att använda för att beskriva goda lektioner. Studieroiland eller studierouppsig blir kanske bättre? Kanske ska vi prata mer om studierodd?

Nu är det 2023. Det är dags att utmana bilden av den lydiga eleven som skapar studiero. Dags att göra upp med bilden av den strukturerade och tydliga lektionen som den där inga överraskningar uppstår. Gör upp med bilden av att den lyckade lektionen präglas av lyckad uppfostran med tystnad och lydiga elever. Studierodd förutsätter struktur i hur aktiviteterna organiseras och en tydlighet i vart man är på väg. Sen kan allt hända och det är det som är professionens styrka att se till att styra rodden tillsammans.