Är differentierad undervisning en ”neuromyt”?

I slutet av 80-talet kom en bok som väckte stor uppmärksamhet, The Learning Revolution av Howard Gardner. Boken lyfte att skolan är för mycket av en storlek passar alla trots att eleverna är olika. Istället kunde man som lärare dela in eleverna i olika lärstilar som förklarar hur de lär sig och låta dem lära på det sätt som gynnas enligt den stil de tillhör. Kinestetisk lärstil, musikalisk eller logisk-matematisk lärstil är några av de 8-9 olika lärstilar som kategoriserade eleverna enligt denna teori.

Ett sätt att praktiskt möta de olika lärstilarna var att differentiera undervisningen utifrån kategorierna. Elever skulle då få möjlighet att läsa texter genom att sjunga, läsa med ordbok eller genom att röra på sig för att ta några exempel. Att tugga tuggummi kunde också vara ett sätt att möta en kinestetisk lärstil, då kunde det gå bättre att lära, arbeta eller prestera var teorin.

Det dröjde inte länge förrän denna teori sköts i sank. Det är inte så lätt att kategorisera elever och identifiera hur de lär sig enligt de olika kategorierna som det verkar. Unga har ju till exempel en tendens att utvecklas.

Den viktigaste anledningen till att teorin om lärstilar inte fungerar är att den är kategorisk. Den fokuserar på eleven och hur eleven är och ger eleven en etikett som förklarar allt från personlighet till hur lärandet går till, eller inte går till. Orsaken till att en elev som inte lyckades med matematiken, till exempel, är enligt teorin att eleven inte har en matematisk-logisk lärstil utan kanske mer av en kinestetisk eller kreativ lärstil. Då går det ju inte att lära sig matematik genom att läsa tal eller traggla och det går inte att lära sig glosor genom att öva på dem.

Etiketter har en tendens att stanna kvar hos elever och förklara allt som är svårt eller lätt utan att ta hänsyn till faktorer i lärmiljön. Det är detta som är det stora felet med teorin om lärstilar. Men samtidigt som lärstilar började undersökas så blev det också mer accepterat att tillåta olikheter, att se att elever faktiskt var olika och att de på sätt och vis lärde sig på lite olika sätt. Pendeln var på väg att svänga från att se elever som en enhetlig grupp där vissa individer inte passade in och att se på elever som helt olika individer med helt spridda personligheter och lärstilar. Det blev mer accepterat att tänka på att alla inte är stöpta i samma form.

Differentierad undervisning var redan ett etablerat begrepp för att förklara ett förhållningssätt som innebar att se eleven som del i gruppen och att söka lösningar för att nå alla. Strävan efter att ha tydliga riktlinjer och sätt att klara av det praktiskt gjorde att många som utvecklade differentierad undervisning också gjorde kopplingar till teorin om lärstilar.

Det var också nu, i slutet av 80-talet och början av 90-talet, som inkluderingstanken började formuleras, till exempel i Salamancadeklarationen 1994 som stilpulerade allas rätt till utbildning i gemenskap. Men såg att det inte gick att förklara elevers lärande enbart genom att undersöka eleverna själva. Elevens möte med lärmiljön och med undervisningen hamnade i fokus. Det blev uppenbart att enkla förklaringar som en elevs lärstil, diagnos eller hemmiljö inte var tillräckligt för att förklara skolresultat. Det systemteoretiska synsättet, det relationella perspektivet blev nödvändigt att utgå från för att kunna göra ordentliga utredningar av elevers behov av stöd.

Teorin om lärstilar dog med insikten om att det kategoriska inte är tillräckligt för att utforma goda lärmiljöer och god undervisning. Differentierad undervisning var aldrig i sig själv allierad med lärstilar men de två kopplades ihop på många håll för att göra praktiken enklare, för differentierad undervisning är inte så enkelt att få till konkret.

Fortfarande används ordet learning profile i böcker om differentierad undervisning och inom UDL. Lärprofilen är inte samma sak som att kategorisera och sätta etikett på elever, det som gjordes kring lärstilar. Istället handlar det om att lära känna elever och använda deras intressen och styrkor för att stimulera lärandet. Att veta om vad elever har för erfarenheter, hur de ligger till och vad som intresserar dem hjälper oss lärare att välja material, formulera uppgifter och hitta nycklar för att sätta igång motivationsprocesser.

Den som googlar på differentierad undervisning kan hamna på sidor som kopplar ihop differentierad undervisning med 80-talets lärstilshype. Det riskerar att bidra till en ytlig förståelse av vad differentierad undervisning är och till en ytlig debatt om huruvida UDL eller differentierad undervisning har vetenskaplig grund.

I de samtal som jag har förmånen att ha med professor Tomlinson och med Daniel Sobel och andra experter på differentierad undervisning har lärstilar aldrig kommit på tal. Det är elevens möte med undervisning som är i fokus och förmågan att hantera att en grupp består av individer som kommer till klassrummet med olika förutsättningar. Som Tomlinson själv uttrycker det skulle det förstås vara bättre att bara tala god undervisning. Men eftersom vi i debatten inte tycks ha samsyn om vad undervisning är så blir det inte gynnsamt att bara kalla den god. Om undervisning ses som något som läraren gör, som inte nödvändigtvis utgår från eleverna som deltar i den, så blir den god om läraren gör sitt. Om undervisning ses som något som gör att eleverna lär sig så mycket som möjligt och som tar reda på det, då blir den god om alla elever får förutsättningar att lära och prestera. Eftersom så många tycks mena att undervisning är något som läraren gör och som störs ibland av vissa elever så måste vi nog använda begreppet differentierad undervisning ett tag till.

Så är nu differentierad undervisning en del av den ”neuromyt” som lärstilar har kommit att kallas?

Den som verkligen förstår att differentierad undervisning är en del av ett relationellt, systemteoretiskt synsätt förstår också att den inte kan kopplas samman med etikettering och kategorisering av elever. Den som själv utgår från ett kategoriskt perspektiv och synsätt kanske lättare kan hamna i enkla slutsatser som gör att man tänker på differentierad undervisning som en metod som innebär att göra olika för olika elever.

Jag uppfattar en paradox. Det är enligt en del skoldebattörer inte ok att differentierad undervisning sätter etiketter på elever och behandlar dem olika utifrån dessa kategorier. Det är samtidigt ok att förespråka att de som inte, enligt läraren, passar in i gruppen separeras och särskiljs utifrån att eleven tillhör kategorin avvikande, trots att detta saknar stöd i forskning. Dessa elever ska till och med undervisas av en annan kategori lärare, speciallärare. Dessa behöver vi fler av eftersom det är så många elever som inte lär sig som förväntat. De har kanske en annan lärstil? Specialläraren kanske har en annan undervisningsstil? Som passar den där andra lärstilen?

Är det bara jag som inte får ihop det?