Är det här differentierad undervisning?

Under workshoppar och i samtal om lektionsdesign och differentierad undervisning blir jag ofta ombedd att bedöma om en aktivitet eller en uppgift är differentierad eller inte. Är det här rätt? Är det tillräckligt differentierat? 

Jag förstår att frågan ställs och jag förstår att den ställs av lite olika anledningar. En vanlig anledning är att lärare ser att det är ett sätt att hantera verkligheten med heterogena klassrum. 

En annan anledning är att det är lite knepigt att greppa begreppet differentierad undervisning och hur den kanske skiljer sig från det man gör idag, kanske vill man kunna se att man redan differentierar. Ytterligare en anledning kan vara att det har bestämts att kollegiet ska ägna sig åt differentierad undervisning så man vill visa att man gör som förväntat. 

Hur svarar jag då? 

Det är lättast att svara på frågan när lärare ställer den utifrån en insikt om att det är ett sätt att organisera för mångfald. Då är mitt svar att differentierad undervisning handlar om en drivkraft för att organisera undervisningen så att alla kan delta, lära, prestera i gemenskap. Om du kan säga att jo, nu har jag tänkt igenom det här så att jag är redo att pröva det – då är det förmodligen differentierat, öppet för alla elever. Och om det visar sig att det inte är det så är en del av processen med att differentiera att uppmärksamma och fortsätta att hitta lösningar för hela gruppen i gemenskap.

differentierad undervisning handlar om en drivkraft för att organisera undervisningen så att alla kan delta, lära, prestera i gemenskap

För att veta om undervisningen är differentierad eller inte så behövs svar på fler frågor. Var spretar det? I vilka områden finns skillnader mellan elever i gruppen som gör att det kan bli svårt att få tillgång till lärandet om man inte tänker efter före? 

Har du identifierat var det spretar i gruppen? Är det i läshastigheten eller när det handlar om att processa information? Eller både och? 

Är det stora skillnader i elevernas nivå av självständighet och självreglering? Eller är det mer skillnader när det gäller förmågan att hantera uppmärksamhet eller frustration? 

En differentierad undervisning söker lösningar för att möta både de som har lätt att planera och de som har svårare att planera, de som läser med flyt och de som läser med svårigheter. 

Vad finns gemensamt? Det är den andra intressanta frågan för att se om undervisningen differentieras, eller möter alla elever. 

Finns stora skillnader i elevernas intressen eller finns det gemensamma intressen och styrkor eller kompetenser som kan användas för lärandet? 

Det hänger ihop med synen på tillgänglighet

Differentierad undervisning är inte att låta elever lära på en massa olika sätt och att låta dem jobba på en massa olika sätt. Det är en ytlig och missvisande bild av differentieringen. Om elever gör en mängd okontrollerat olika saker blir det ju väldigt svårt att både låta dem samarbeta och att bedöma deras processer formativt, två grundprinciper för differentierad undervisning. Det handlar istället om en styrd organisering av läraren för att möta elevernas olika lärbehov i varje specifik lärsituation. 

Idag talar vi om tillgänglighet på andra sätt än för 45 år sedan då differentierad undervisning började användas i teori och praktik. Begreppet fick ett större mandat efter Salamancadeklarationen 1994 som stipulerade alla elevers rätt till inkluderande utbildning. Mångfalden i klassrummen har ökat sedan dess så det är inte konstigt att alla söker efter den där metoden eller det där arbetssättet som ska göra jobbet mindre komplext och elevernas resultat ännu bättre. Differentierad undervisning blir ibland det som ska klara skivan. Men den som tänker att det är en metod blir nog snart besviken. 

Tillgänglighet är att få tillgång till lärandet, till språket, till provsituationen, till gemenskapen. Tillgänglighet är inte att man fixar ett bildstöd eller ser till att få längre tid på provet. Det kan vara bra att det finns bildstöd och längre tid på prov men bara om det ger eleven tillgång till lärande, minne, kommunikation, prestation. 

Att differentiera undervisningen är fortfarande det begrepp som bäst beskriver ett förhållningssätt där hela gruppen används för att utforma undervisning för gruppen utan att tappa individer. Det är övertygelsen om att det går som avgör om det läraren gör kan kallas differentierat eller inte. Det är också elevernas respons på det läraren gör som avgör om det är tillräckligt differentierat, tillgängligt, möjligt. 

Differentierad undervisning är ett förhållningssätt som söker lösningar för att möta gruppen i gemenskap utan att tappa bort individer. Så enkelt och så svårt samtidigt.

Fortsätt därför att ställa frågan: är det här differentierat? Så länge frågan ställs utvecklas förhållningssättet.

Det är övertygelsen om att det går som avgör om det läraren gör kan kallas differentierat eller inte. Det är också elevernas respons på det läraren gör som avgör om det är tillräckligt differentierat, tillgängligt, möjligt.