Kognitionsvetenskap ska översättas till praktik, men det är inte så lätt som det kan se ut.

Här kan du lyssna på texten!

Jag deltar i många webbinarier som OECD och UNESCO arrangerar, där de berättar om de senaste rapporterna. Dessa rapporter har en gemensam nämnare, de lyfter utmaningen i att täta glappet mellan policy, teori och praktik, till exempel Everybody Cares about Using Education Research Sometimes (februari 2025). Det är till exempel lätt att säga att vi ska utgå mer från kognitionsvetenskap i vår undervisning, men det är svårare att klart och tydligt redogöra för hur exakt det ska se ut i olika kontexter i klassrummet. 

Dessutom finns ytterligare ett glapp, det mellan praktik och utfall, något jag har haft anledning att tänka och prata mycket om i mina samtal med lärare kring lektionsdesign. Att en lärare gör något enligt konstens alla regler är bra, men om utfallet inte blir positivt så uppstår en utmaning. Är det möjligt att skruva mer på undervisningen eller är det så att ett problem finns hos eleven eller eleverna? Specialpedagogiken handlar om att skruva på undervisningen men förväntningar på specialpedagogik är ibland att fixa problemen hos eleverna och låta undervisningen vara. Den krocken spelar roll för hur teori kan omsättas i praktik.

Den nya lärarutbildningen ska vila på kognitionsvetenskap och praktisk metodik. Det är bra, vi behöver hålla oss à jour med de rön som är aktuella. Metodik har också haft en undanskymd roll sedan länge vilket är synd. I vår tid tycks det vara didaktiken som får stryka på foten. Det är som om just skola och undervisning inte förväntas kunna hålla fler bollar i luften än några i taget. Det är också som om pedagogik anses vara något trendkänsligt, när det i själva verket är en urgammal disciplin som handlar om att söka rätt vägar till lärande och utveckling. Hjärnkunskap är viktig men människan har också oberäkneliga känslor, tankar och reaktioner som beror på mer än bara det som generellt kan kopplas till lärande i hjärnan. Därför vet vi att relationer är viktiga, bemötande, respekt och ett ledarskap som bygger på tillit. Svårare att sätta fingret på men likafullt viktigt. 

Redefining the Science of Reading – läsvärd artikel

Jag läste en blogg skriven av Natalie Wexler, författare till flera böcker om läsutveckling. Jag fastnade för den eftersom hon vill påminna om att det inte är enkla linjära samband mellan teori, praktik och utfall. Här är en kort sammanfattning av det hon skriver: 

Science of reading, simple view of reading, är en teori som vilar på robust forskning. Vi vet idag att läskompetens bygger på förmågan att avkoda och läsförståelseförmåga. De är två sidor av myntet och måste tränas i balans. Men Natalie Wexler varnar för att sätta likhetstecken mellan simple view of reading och Phonics, ljudning (förenklat). Hon menar att den tolkning som görs för att översätta teorin till praktik har lett till motstånd i USA. Man ser helt enkelt inte bättre resultat bara för att man jobbar mer med phonics. Jag läser vidare i Wexlers text:

Literacy som paraplybegrepp

De som förespråkar simple view of reading säger inte att vi ska göra mer phonics i klassrummen, det handlar om att använda phonics mer effektivt. Vi glömmer bort att kunskaper spelar en central roll för utvecklingen av läskompetens, enligt Wexler. Om vi fokuserar på phonics och låter elever träna avkodning utan sammanhang, så blir det inte effektivt som helhetskompetens. Wexler argumenterar att läskompetens måste inordnas under paraplybegreppet Literacy. Detta begrepp är också något som UNESCO och OECD lyfter för framtidens skola. Literacy inbegriper läsning, läsförståelse, skrivande, lyssnande. Intressant med tanke på den ensidiga debatten om att elever inte ska få lyssna på text! Tänk om vi kan se det som en del av Literacy istället, en helhetsförmåga och inte antingen eller? 

Lärarledd högläsning och diskussioner krattar manegen

Wexler anser att språkaktiviteter i skolan är för svåra för de flesta elever. Inte för att det är för svårt att läsa och skriva utan för att innehållet och kunskaperna är för okända. Vi bör inte sätta en text om något okänt i händerna på elever och vi bör inte be dem skriva om något okänt. Det utvecklar inte språklig förmåga eftersom det leder till en kognitiv belastning. Eleverna måste lägga energi på att lista ut vad det handlar om och vad som förväntas av dem liksom hur de ska gå till väga. 

Förförståelse är viktigt så att eleverna får en möjlighet att ta in innehåll muntligt innan de ska läsa och skriva. Det är en del av en explicit undervisning som synliggör och modellerar hur eleverna ska göra och varför. Man kan jobba med phonics som grund, men det sker ingen transfer av avkodningsförmågan om det inte sätts i ett sammanhang. Man kan jobba med test-baserat lärande som grund men även här måste det finnas ett innehåll att träna på. 

Elevernas förståelse för innehållet påverkar läskompetensen

När elever inte kan något om innehållet sjunker deras läskompetens. Att jobba med att förstå och kunna innehållet höjer läskompetensen. Det behövs ett rikt och angeläget innehåll och det är läraren som leder förståelsen för innehållet genom att också stanna upp i ord, ljud, låta eleverna minnas, lyfta diskussioner och resonemang. Hur skiljer det sig från hur det oftast ser ut i klassrummen? Jag tror att skillnaden ligger hur läraren har förutspått hinder i ord och begrepp och innehållsliga detaljer. Läraren har identifierat vilka elever som behöver att man stannar upp och ger tid för bearbetning. Läraren har valt innehåll och uppgift utifrån målet som handlar om Literacy – läsa, skriva, lyssna med fokus på förståelse. Läraren har också högläsning och diskussion som en väg in i förståelse av innehållet snarare än som dominerande aktiviteter i undervisningen. Budskapet i Wexlers text är att tillgång till innehållet i kunnandet är vägen till läsutveckling, inte avkodning eller läsförståelse som separata träningsmetoder.

Det påminner mig om synen på studieteknik. Det förekommer att man i skolor anser att studieteknik ska skötas av någon annan än ämnesläraren. Men det visar sig att studieteknik utvecklas i ett ämnessammanhang och måste ingå i undervisningen. Det sker ingen transfer av kunskaper om studieteknik till andra sammanhang, det måste växa ur olika sammanhang kopplade till det innehåll som undervisningen bygger på. 

Jag brukar säga att det alltid finns outnyttjad potential i all undervisning. Men jag blir fundersam om vi verkligen hittar rätt genom att tro att det är enkelt bara vi jobbar mer med phonics och kognitionsvetenskaplig baserade metoder, särskilt om de tagits fram av andra än de som faktiskt står i klassrummet. Som lärare behöver man fortfarande göra en reflektion och en analys av nuläge, önskat läge, hinder och resurser för att kunna välja strategier, innehåll, aktiviteter för lärande. Vi vill ju alla att eleverna lär sig att läsa och blir läskompetenta på en hög nivå men vi kan ha olika syn på hur det går till i olika situationer. Viktigast är att titta på utfallet.

Dessutom krävs en samsyn om att det inte behöver vara elevens svårighet när man gör “rätt” och ändå får fel utfall. 

Skolverket redogör också för forskning om forskningstillämpad undervisning som visar att det inte är så lätt som att bara införa vissa metoder: Så kan kognitionsvetenskaplig grundforskning översättas till klassrumspraktik.

Jag är inte expert på läsutveckling, se gärna Forskningsbloggen för mer initierade resonemang om detta. Däremot är min ingång didaktiken och metodiken och tolkningen av forskningens resultat för tillämpning i klassrummet.