Språket som redskap för ett inkluderande klassrum
Min bakgrund som språklärare kanske gör att jag är särskilt uppmärksam på hur språket används i en lärandesituation och det är verkligen tydligt att det gör skillnad hur både lärare och elever uttrycker sig. Att språkligt fokusera på det negativa skapar negativa resultat, det har vi lärare sett alltför ofta hos elever: ”Jag kan inte, det är ingen idé”. Hur gör vi själva då, använder vi språket aktivt för att uppnå de mål vi har satt för en lektion, för en elev eller för oss själva? Här är 10 tips för ett språk som skapar ett positivt pedagogiskt ledarskap och därmed ett inkluderande klassrum. Dessa 10 tips syftar, som alla åtgärder för inkludering, till att successivt och progressivt forma självständiga elever som känner tillit till sin förmåga att klara av uppgifter av olika slag:
1. Istället för att säga att en elev inte kan, säg att eleven håller på att lära sig.
2. Istället för att säga ”bra jobbat”, försök att detaljera berömmet: ”du såg verkligen detaljerna”, ”jag uppskattade ditt engagemang”, ”jag såg att du arbetade hårt med detta”, ”du gjorde intelligenta kopplingar mellan ämnena”. Implementera ett positivt pedagogiskt ledarskap genom att bejaka elevernas styrkor. ”Du är ju bra på att vara kreativ, hur ska du lösa det här?” Att inta ett förhållningssätt som är positivt och problemlösande kan göra underverk. Undvik kommentarer som egentligen mest är till för att ge dig själv ryggen fri (”Jag har ju sagt det redan, jag har redan skrivit in det i vår lektionsplanering”, ”jag har verkligen försökt, nu är det din tur”). Tala om att en elev läser med klar stämma, att en elev tittade en annan elev i ögonen, att en elev svarade med många intressanta detaljer. Små uppåtpuffar som skapar en vilja att prestera ännu bättre och en förmåga att se sina egna styrkor.
3. Se alla i ögonen, hälsa välkommen även om eleven kommer försent (vi vet ju inte vad som har hänt på morgonen).
4. Prata om klassrummet som ”vårt klassrum”, undvik att tala om ”mitt klassrum”.
5. Istället för att be eleverna räcka upp handen, be eleverna skriva ner svaret, särskilt om de har tillgång till datorer och delade dokument.
6. Istället för att be eleverna räcka upp handen på en gång, låt dem svara eller diskutera i bikupor (smågrupper). Fråga sedan några elever vad deras bikupekompisar sa. Ibland är det lättare att prata inför en grupp om man får relatera vad någon annan har sagt.
7. Låt eleverna avsluta lektionen i etapper för att förenkla för dem att byta uppgift eller klassrum och ämne. ”Nu är det dags att avsluta meningen du skriver på”, ”Nu är det dags att skriva ner läxan eller uppgiften”, ” Nu är det dags att packa ihop”, ”Nu kan ni börja gå mot dörren, en och en”.
8. Sätt av tid (5 minuter kan räcka) i slutet av lektionen för att stämma av vad eleverna ska komma ihåg. ”Räck upp handen om du vet exakt vad du ska göra” är ett bra sätt att få syn på de som verkar osäkra och som behöver din hjälp.
9. Låt eleverna få verbalisera hur de har jobbat under lektionen i en arbetslogg. Be dem avsluta meningen ”Den här lektionen var betydelsefull för mig därför att….”, eller ”3 saker jag är nöjd med att ha gjort idag är…”, ”3 saker jag skulle göra annorlunda om jag skulle göra det igen:…”. Det är viktigt att styra dem till att skriva om det positiva eller konstruktiva, många elever skulle annars skriva det som de var missnöjda med i sitt arbete, tyvärr!
10. Använd begreppet ”lärande”. Undvik att tala om ”lära ut” och ”inlärning”. Begreppet lärande vidgar perspektiven som ger dig och eleven möjligheter att se att det är mer än bara läraren eller eleven som avgör hur det ska bli.
Du gör säkert redan allt detta, men ibland är det bra att bli påmind och att medvetandegöra det som fungerar och det man gör som är bra. Precis som eleverna behöver vi lärare uppåtpuffar och vi kan ju börja med att ge dem till oss själva. Använd språket även till detta: ”Vad bra jag är som ofta gör punkt 3,5 och 10!” eller ”Jag är verkligen på god väg mot ett inkluderande klassrum”.
specialpedagogen 