Är lärarfacken en bromskloss för utveckling?
Imorgon ska vi i arbetslaget diskutera boken ”Framtidens skola redan idag” av Frida Edman och Jessica Schilling. Det är verkligen en bok som ger upphov till många tankar, idéer och stoff till diskussioner. Jag ser fram emot att ta del av mina kollegors åsikter och tankar!
Edman och Schilling manar till lärandesituationer som ger eleverna möjligheter att utveckla sina entreprenöriella sidor. Att vara entreprenör innefattar ett tankesätt där kreativitet och tro på den egna förmågan är centrala.
Jag hade trevliga samtal i veckan med två ämnesansvariga på Skolverket som liksom Edman och Schilling tryckte på lärandesituationer där ämnesintegrering och teman används för att motivera och skapa grogrund för fördjupningar.
Samtidigt läser jag om lärares upplevelser av arbetet, bland annat på LR:s hemsida och jag läser att vanmakt är en känsla som många lärare har i arbetet.
Vad synd! Vi har ju världens bästa jobb och vi har dessutom mycket mer makt att utforma detta arbete än vad många andra yrkesgrupper har. Att ständigt påpeka det som inte fungerar riskerar att cementera bilden av lärarjobbet som just jobbigt och otillfredsställande.
En pedagog sa till mig en gång att om något inte fungerar, gör på annat sätt eller gör om! Tänk om Sveriges lärarkår fick lite hjälp på traven att tänka om och göra annorlunda för att öka både elevers och lärares känsla av tillfredsställelse med arbetet i skolan? Här behövs ett pedagogiskt ledarskap, inte bara hos skolans rektorer utan också hos de fackliga företrädarna.
Som det ser ut nu uppfattar jag saken så här: lärare tycker inte om att arbeta som de gör eftersom det tar för mycket tid och energi. Lösningen blir då att kräva mer tid eller pengar för att kunna göra det som man uppfattar tar för mycket tid och energi lite bättre.
Tänk om man vände på resonemanget helt, tog reda på vad lärare verkligen lägger tiden på och tänkte om helt för att underlätta. Stressade lärare ger stressade elever så vi har inget att förlora på att tänka i nya banor istället för att krampaktigt hålla kvar vid arbetssätt och metoder som ingen uppfattar som glädjerika bara för att ingen orkar ta tag i det som verkligen skulle betyda förändring.
I Sverige vill vi gärna tro att vi ligger före när det gäller det mesta men pedagogiskt gör vi faktiskt inte det. Det finns massor av goda exempel (Kalix kommun har tydligen gjort underverk till exempel) men generellt ser det ut som det alltid har gjort, särskilt i gymnasieskolan. (Se Skolverkets rapport Läs-och skrivprocessen som ett led i undervisningen).
Tillgången till datorer och den digitala världen gör att vi ställs inför delvis helt nya utmaningar än för bara 5 år sedan. Men kraven på mer tid och pengar utgår fortfarande från en verklighet som ligger bakom den digitala utvecklingen.
På LR:s hemsida kan man läsa om Johan som menar att vi ska ta bort IUP eftersom de tar tid och energi från lärarna. Han menar att vi inte behöver dem för de ”normala” eleverna utan det räcker att skriva dem för de elever som behöver dem, de ”onormala” (min kommentar). Det här är ett jättebra konkret exempel på hur LR eller en LR närstående person tar ett problem som många lärare uppfattar som betungande och hittar lösningen att ta bort det istället för att kreativt komma på en lösning för hur man kan arbeta med IUP integrerat och använda som ett sätt att spara tid. På min skola använder vi IUP som en del av de utredningar som ibland behöver skrivas och då behöver vi inte dubbelarbeta, De finns redan där som ovärderlig information om eleven. Det är jättekonstigt att LR på sin hemsida tillåter ett uttalande som är så icke-inkluderande tycker jag. De ska verkligen inte gå i bräschen för att sprida budskap om att elever i svårigheter bär ett stort ansvar för att lärare känner sig otillräckliga.
Tillbaka till boken, Framtidens skola! Våga ta steget och omformulera uppdraget och metoderna för att nå målen med undervisning. Använd gärna boken, även ni på LR, och använd som diskussionsunderlag så att vi kan börja med kärnverksamheten någon gång! Vi lärare kan också utveckla våra entreprenöriella sidor och vem vet var det kan sluta, jag menar en hel yrkeskår med hög utbildning och massor av erfarenhet av att ta snabba beslut och arbeta flexibelt som tänker tillsammans kan inte bli annat än fantastiskt!
Jag kommer att återkomma till Framtidens skola i senare bloggar eftersom detta arbetssätt också ställer nya krav på specialpedagogiska insatser men jag kommer också att skriva lite mer om varför jag tror att lärare är lata mitt i all stress!
specialpedagogen 