Lägereld och vattenhål:ett sätt att organisera lektioner med inkludering som förhållningssätt
I läroplanen står det att läraren ska organisera och genomföra arbetet så att eleven utvecklas efter sina egna förutsättningar och samtidigt stimuleras att använda och utveckla hela sin förmåga. Ordvalet är noga avvägt: organisera och genomföra arbetet. Ändå pratar vi fortfarande om att planera lektioner, sällan hör jag att lärare säger “nu ska jag ta och organisera arbetet inför veckan!” Vad är det för skillnad kanske du tänker, det är väl inte hela världen vad man kallar det?
Som språknörd tänker jag att orden är viktiga. Det spelar roll om jag kallar det planering eller organisering. Om jag tänker planering ligger detaljstyrning nära till hands medan organisation kräver att jag vet vilket målet är och hur jag vill att aktiviteterna kan se ut för att komma dit. Jag ska komma förberedd till lektionen, men inte färdigplanerad. En färdigplanerad lektion riskerar att bli en lektion som eleverna inte har möjlighet att påverka. Elever som känner att de inte har möjlighet att påverka blir sällan motiverade.
En välplanerad lektion har också ofta EN elev i fokus. “Så här ska man göra för att fixa centralt innehåll och kunskapskraven” istället för “här är området och innehållet i stoffet, här är kraven – undrar hur eleverna tar sig dit?” Normaleleven ställer till det för oss eftersom det är en elev som sällan existerar i verkligheten. Det ser bra ut i planeringen men krockar med de elever av kött och blod som vi sedan möter och som inte alls gör som vi har tänkt. Eller så har vi faktiskt några normalelever som blir normen för vad vi accepterar och de som avviker från den normen blir störande inslag i arbetet. Det pedagogiska arbetet är inte att planera lektioner och uppgifter som sedan betygsätts utan det pedagogiska arbetet är, som ordets ursprungsbetydelse, att leda elever i riktningar och till ställen de inte hade besökt utan oss.
Om vi nu tänker att läroplanen faktiskt är styrande i bemärkelsen att den visar vägen till det ideala i en lärandesituation så blir planeringen eller förberedelserna inför lektionen/lektionerna annorlunda. I läroplanen står det också att det finns flera vägar att nå målen. Alltså måste jag när jag förbereder ett arbetsområde, en uppgift eller en lektion fundera över vilka eleverna är, vilka kvaliteter jag är ute efter att de ska träna på och visa upp, vilka möjliga vägar att nå målen som kan finnas.
Om man jobbar i 1:1-baserad undervisning finns det en hel del fallgropar. Det är inte ovanligt att datorn används för informationssökning och för att skriva uppsatser. Ensamarbete som eleverna utför enligt givna mallar och givna resultat. Lektioner som består av genomgång och därefter eget arbete tills lektionen är slut. Därefter går eleverna till nästa lektion som organiseras på samma sätt med små möjligheter att utvecklas efter egna förutsättningar och att stimuleras att använda och utveckla hela sin förmåga.
David Thornburg har kategoriserat olika lärandesituationer och kallar dem för watering hole, mountain top, sand pit, cave, campfire. Jag gillar hans indelning eftersom den hjälper mig att organisera lektionerna så att aktiviterna passar alla någon gång och på något sätt. Ur bedömningssynpunkt är det också värdefullt att tänka på dessa olika situationer för att se till att eleven får pröva sina vingar i flera situationer och jag som lärare kan samla underlag på flera olika sätt.
Mina lektioner börjar alltid med en lägereld (campfire) där vi går igenom dagens syfte och mål och brainstormar tillsammans kring ett ord eller ett begrepp för att få igång tankarna. Därefter kommer aktiviterna i olika ordning men jag avslutar alltid med grottan, the cave, för att eleverna ska kunna reflektera kring sitt lärande och kring det område vi jobbar med. Reflektionsfrågor att jobba med:
Vad jag tyckte var bäst med lektionen var…
Jag är inte säker på….
Jag vill göra mer av…
Den här lektionen var viktig för mig eftersom…
Om jag skulle göra om något idag skulle det vara…
3 saker jag är nöjd med är…
Grupparbete eller enskilt arbete är de vanligaste organisationsformerna för arbete i skolan. För en del eleverna är det en plåga att jobba i grupp för andra är plågan att jobba själv. En kombination är önskvärt och det bästa är om de kompletterar varandra. Plågan för många handlar om att de är rädda att de blir bedömda i en situation som inte stämmer med hur de fungerar. Vi lärare kan istället understryka vikten att träna och pröva situationer och samtidigt se till att de prövas under mer gynnsamma omständigheter.
Grupparbete är ett utmärkt sätt att använda elever som lärresurser för varandra och arbetet kan göras för att:
-
träna informationssökning tillsammans – utvecklar strategier och flera sätt att söka.
-
svara på frågor muntligt eller skriftligt.
-
läsa en text tillsammans och hjälpa varandra att förstå och läsa både på och mellan rader.
-
komma på nya infallsvinklar och hjälpa varandra att se samband.
-
lära varandra både arbetssätt och kunskaper.
-
tolka tillsammans.
-
bedöma tillsammans.
Enskilt arbete kan göras för att:
-
söka information självständigt efter att ha prövat i grupp.
-
svar på frågor självständigt, gärna efter att ha svarat i grupp.
-
läsa vidare själv efter att ha börjat i grupp.
-
reflektera själv kring infallsvinklar som gruppen har brainstormat om.
-
spinna vidare på strukturer och arbetssätt som gruppen har diskuterat.
-
reflektera kring hur en kamrat har löst ett problem.
-
fortsätta en tolkning självständigt efter att ha prövat i grupp.
-
självskattning efter en kamratbedömning.
Man kan förstås vända på steken också beroende på grupp och elevtyper: börja med enskilt arbete och gå vidare till gruppen för att berätta vad man har gjort själv. Inkluderingsforskare pratar mycket om att använda elever som lärresurser för varandra som ett sätt att inkludera eftersom det tillåter elever att ha egna intressen och visa egna färdigheter och förmågor.
Tillbaka till Thornburgs kategorier och bedömning av elevers prestationer. Om jag organiserar arbetet så att jag har möjlighet att få syn på elevers prestationer i flera sammanhang blir bedömningen mer likvärdig eftersom förutsättningarna blir mer likvärdiga. I alla dessa situationer finns möjlighet att ta in både formellt och informellt underlag. Från bergets topp kan elever presentera förberedda saker och oförberedda saker. I sandlådan kan det lekas men också presteras fantastiska saker. Vid vattenhålet finns goda möjligheter att notera elevers förmåga att berätta strukturerat och interagera. I grottan visar eleven sitt sätt att tänka och ser sina framsteg och runt lägerelden kan både oförberedda samtal och förberedda diskussioner ge underlag för bedömning. Jag som lärare måste alltid ha papper och penna eller en ipad för att snabbt kunna notera god kvalitet när den visas upp.
Jag är övertygad om att en organisation som tillåter olika personlighetstyper och som också tillåter det informella bedömningsunderlaget att ta stor plats är en organisation som alstrar lärandet och minskar stressen över att inte passa in i antingen “skriva uppsats-typen” eller “redovisa-typen”. Det blir roligare för både mig som lärare och för eleven att veta att det finns en tillåtande attityd till både människan och till hur man tar sig till målet.
Nästa blogg kommer att handla om förväntningar och hur man kan visa eleverna vad man förväntar sig av dem. Om förväntningarna är klara är det också lättare att tillåta flera vägar att nå målen. För mig är matrisarbetet framförallt ett sätt att tydliggöra och synliggöra förväntningar.
specialpedagogen 
Pingback: Organisera lektioner med inkludering som förhållningssätt | KvUtiS
Välskrivet och djupgående, som vanligt, tycker jag. I stycke fem, uppifrån, redogör du för olika fallgropar för 1-1 lärare. Finns det forskning som tyder på detta eller är det så du upplever eller förväntar dig att det ser ut?
Spännande med papper & penna / iPad för att notera lärandet för mitt eget minne. Onekligen ett handfast tips som jag skulle kunna tänka mig att arbeta vidare med – inte minst för att jag själv upplever en oro (!) när jag släpper kontrollen över lärandet. Trots att jag såklart gör det. Ständigt. Lärarrollen förändras från bärare till ”curator”, guide och… ? 🙂
GillaGilla
Hej!
Tack för återkoppling! Bra fråga, jag har observerat detta på flera skolor och Skolinspektionens rapport om fallgropar generellt ligger bakom mina tankar om 1-1 som risk för just dessa fallgropar. Jag har bloggat om det tidigare: framgångsfaktorer för inkludering enligt Skolinspektionen. Den senaste forskningen står ju Håkan Fleischer för och jag har inte läst hans avhandling men har förstått att han menar att det finns risker med 1-1 om inte pedagogiken förändras när man använder datorn. Jag ska fortsätta att kolla upp forskningen, det är alltid bra att stödja sig på förstås. I detta fall är det helt enkelt så att generellt är ensamarbete till förfång och jag ser väldigt mycket ensamarbete i 1-1-miljöer även om det är mina observationer. Lärarrollen tror jag utvecklas mot att alltmer handla om att lära elever vad kvalitet är och hur det ser ut. Elever som är bra på att sjävständigt se och producera kvalitet kommer att klara sig bra!
GillaGilla
Edward Jensinger har bloggat om detta med ensamarbete nyligen: http://edwardochskolutvecklingen.blogspot.se/2014/01/enskilt-eller-ensam.html
GillaGilla
Pingback: Min SETT-föreläsning – manus och bilder: Formativ bedömning som elevhälsoarbete | specialpedagogen
Pingback: Kritiska situationer – riskfaktorer att ha koll på inför planeringar! | specialpedagogen
Pingback: Inkludering och bemötande | Kvutis
Pingback: Differentierad undervisning istället för individanpassningar – några exempel för kollegiala reflektioner | specialpedagogen