Varför och när blir differentierad undervisning dålig?

Här kan du lyssna på bloggtexten!

Efter många år av erfarenheter av att implementera differentierad undervisning som förhållningssätt både i min egen undervisning och i kompetensutvecklinginsatser har jag samlat på mig en del insikter. Jag är väl påläst om differentierad undervisning och har många års erfarenhet av att söka lösningar i undervisningen som innebär pedagogisk differentiering snarare än att differentiera elever. Jag har också lång erfarenhet av att samtala med lärare och annan pedagogisk personal om differentierad undervisning liksom av att bemöta kritik och funderingar kring detta begrepp. I det här blogginlägget vill jag fundera kring det här med differentierad undervisning som ibland höjs till skyarna och ibland sågas vid fotknölarna. Jag skulle vilja nyansera bilden och fundera över varför det ibland inte alls är bra och när blir så.

Jag börjar med ett lappkast. Kanske behöver vi i svensk skola börja i en annan ände än att tala om differentierad undervisning? 

Jag märker nämligen att det på många håll är en rejäl uppförsbacke för att klara av att differentiera pedagogiskt istället för att differentiera elever. Jag tänker att det inte är vettigt att differentiera om inte vissa förutsättningar är på plats. Men jag börjar i hindren för differentierad undervisning. Jag menar att det finns tre tydliga grundläggande hinder: 

1. Missuppfattningar om begreppet 

Jag har skrivit mycket om missuppfattningar i tidigare blogginlägg, framförallt handlar det om att man tror att det innebär att eleverna får helt olika uppgifter och separeras från varandra i klassrummet. Längst ner på sidan finns länkar till sådana blogginlägg.

2. Tillämpning utifrån ett ett patogent och kategoriskt förhållningssätt 

Vi har ett väldigt patogent synsätt på våra elever i svensk skola, det vill säga att vi fokuserar på brister och svagheter istället för att söka styrkor och möjligheter. Vi har också ett kategoriskt perspektiv i svensk skola när det gäller svårigheter i skolan. Mängden extra anpassningar i många klassrum är ett exempel på bristperspektiv och ett ensidigt fokus på individuellt utformat stöd i skolan.

När differentiering sker med utgångspunkt i vad elever inte klarar, vilka brister de har och vad de därför behöver slippa blir det fel. Differentierad undervisning bygger på lärande och ska inte förväxlas med perspektiv som till exempel handlar om att öka medvetenhet om funktionsnedsättningar. 

3. Tillämpning med fokus på görande, inte lärande

När man tänker att lärare behöver kunna mer om att differentiera så är det förmodligen sant men det är också fel utgångspunkt. Lärare behöver ständig kompetensutveckling, det är en del i att ha ett kvalificerat yrke. Men om differentierad undervisning beskrivs som behovet och lärare tänker att de står i en massa individuella stödinsatser, då kommer det inte att tas emot som ett realistiskt utvecklingsbehov. Kanske prövar man någon strategi för att ”differentiera” som gör att eleverna faktiskt inte gynnas i sitt lärande. Ett exempel är det som ibland lyfts, att elever får välja mellan lätta och svåra uppgifter och väljer den lätta gång på gång. Får man sådana effekter är det bara att sluta differentiera, om det är vad man kallar att få välja fritt. Då är det bättre att sluta använda begreppet och ta ett omtag. Elever ska inte få sämre förutsättningar för att man har bestämt att lärare ska göra något särskilt. Det är som i undervisningen, elever lär sig inte alltid mer för att de ska göra något. 

Ledning och stimulans är nyckeln

Dåliga effekter av differentierad undervisning kan kopplas till missuppfattningar och felaktigt patogent synsätt men jag vill framförallt lyfta en annan viktig pusselbit; bristande koppling till kärnuppdraget som formuleras ”ledning och stimulans ”.

Ledning och stimulans antogs som begrepp första gången i Skollagen (SFS 2010:800)  för att beskriva elevers rätt till både stöd och stimulans i undervisningen för att förebygga skolsvårigheter och främja alla elevers lärande i undervisningen. Det är ett begrepp som beskriver skolans grundläggande ansvar och utformning av kärnverksamheten, undervisningen. Ledning och stimulans avser både stöd som behövs för lärandet och det som undervisningen ska erbjuda för att gå längre i sin kunskapsutveckling. En elevs svårigheter ska, enligt förarbetena till lagen, främst lösas inom ramen för ledning och stimulans. Begreppet ledning och stimulans förtydligades i lagrådsremissen om förbättrat stöd i skolan med en direkt koppling till undervisningen som förväntas utformas med sådan ledning och stimulans att eleverna kan följa den. Ledning och stimulans ändras inte i de reformer som skolan står i. 

Ledning och stimulans innebär i praktiken att pedagogisk differentiering behöver finnas med i lärarens verktygslåda. 

Kanske sluta tala om differentierad undervisning, för säkerhets skull? 

Men kanske är det så att vi för säkerhets skull ska sluta tala om differentiering? Om det är ett begrepp som vi inte har samsyn om och som väcker så mycket negativa associationer, då kanske vi helt enkelt ska stanna vid ledning och stimulans. Det är ändå ett myndighetsuppdrag och något som inte förändras i de reformer som står för dörren. 

Det finns inget självändamål med att använda begreppet differentierad undervisning. Som jag skriver i min bok om lektionsdesign så tänker jag att det kan vara ett gemensamt professionellt begrepp för att tala om hur vi gör för att möta både de som behöver mer träning eller kunskaper om något och de som behöver utmanas vidare. Alltså ledning och stimulans. Det är också ett begrepp som används internationellt. Om det visar sig att vi inte klarar av att använda begreppet på det sättet är det naturligtvis bättre att tala om något annat. Elever får inte lida för att vi inte har samsyn eller för att vi försöker tillämpa något utan koppling till deras lärbehov.

När fungerar det inte?

• När man tror att differentierad undervisning är något annorlunda än den undervisning man bedriver och något som ersätter alla andra arbetssätt i undervisningen.

• När läraren får råd om differentiering från andra utanför klassrummet.

• När läraren inte lär känna sina elever.

• När läraren inte klargör lärandemål och förväntningar.

• När läraren inte följer upp lärandet och använder informationen till utformning av undervisningen.

• När läraren differentierar utan koppling till elevernas lärbehov, det vill säga vad de behöver lära sig.

• När lärare utgår från ett bristperspektiv och fokuserar på det som elever inte klarar av.

• När skolan inte fokuserar på ledning och stimulans som kärnuppdraget.

• När skolan eller huvudmannen talar om ledning och stimulans som något annat än stöd, det som gäller innan stöd ges.

• När huvudmannen eller skolledningen inte arbetar för att nå samsyn om centrala begrepp i skolans uppdrag.

När kan det fungera och bidra till elevers kunskapsutveckling?

• När skolledare har god förståelse för specialpedagogikens relationella perspektiv.

• När skolledare organiserar för samverkan mellan lärare och specialpedagog och speciallärare.

• När skolledare kommunicerar uppdraget och klargör för både vårdnadshavare och lärare, elevhälsan och aktörer utanför skolan vad som gäller i skolans styrdokument.

• När lärare klargör lärandemål och har klart för sig vilket kunnande elever ska utveckla. 

• När lärare har klart för sig vad de ska leta efter i elevernas prestationer.

• När lärare får möjlighet att samtala kollegialt om hur undervisningen leder och stimulerar alla elever. 

• När lärare har fokus på undervisningsuppdraget och utgår från ett pedagogiskt perspektiv.

• När elever vet att de kan tala om hur de upplever undervisningen och vet att lärare beaktar den informationen.

• När elever vet att de ska utmanas och utmana sig själva genom lärarens ledarskap.

• När elevers lärande följs upp systematiskt och används för att utforma undervisningen och eventuella stödinsatser framåt. 

Ledning och stimulans är grunden

Differentierad undervisning är krävande, inte bara för läraren i klassrummet. Det kräver förståelse för kärnuppdraget, ledning och stimulans.

Ibland kanske det är bättre att börja i den änden. När uppdraget är glasklart och hela skolan arbetar som en organisation kring detta kan differentierad undervisning vara ett begrepp att samlas kring. Jag har sett så många goda exempel på hur undervisningen har gett ännu bättre förutsättningar för lärande och faktiska resultat. Gemensamt för de exemplen är en stark drivande skolledning och specialpedagogisk kompetens som har en fast förankring i att hitta pedagogiska lösningar istället för att låta både elever och skolan slippa det som är svårt. Ledning och stimulans är ett begrepp som beskriver precis vad det handlar om.