Svensk skollag är tydlig med vad som gäller när en elev riskerar att inte nå de betygskriterier som lägst ska uppnås eller uppvisar andra svårigheter i sin skolsituation. Ändå är det ett område som ständigt brister i många skolor enligt Skolinspektionen.
Skolverket och SPSM har gjort en vägkarta, så arbetsgången är tydlig. När jag arbetar med både skolor och huvudmän så är ändå arbetsgången i fokus när man ska stärka lagens innebörd. Men arbetsgången beskriver bara vad som ska göras och i vilken ordning.
I detta blogginlägg vill jag lyfta vad som riskerar att hända i övergången mellan ett beslut om att anmäla en elevs eventuella behov av särskilt stöd och starten på arbetsgången.
I Svenska Dagbladet idag, 18 november berättas om en elev vars skolsituation var outhärdlig tills en lärare blev förbannad. Vi kan använda den berättelsen som en framgångssaga och sen reflektera kring den enligt den modell jag skrev om i inlägget om inclusion stories. Vilken förändring var mest signifikant? Vi får i artikeln elevens perspektiv och enligt henne var det när läraren visade resolut handlingskraft. Det var en förändring som var signifikant efter lång tids mobbning. Men varför anmälde inte läraren? Det är ett annat bekymmer som Skolinspektionen har uppmärksammat.
Om läraren hade anmält kränkningen hade det kanske blivit en annan berättelse.
När en lärare eller mentor anmäler att en elev kan behöva särskilt stöd eller anmäler kränkande behandling så gör de flesta skolor så att denna anmälan går till den samlade elevhälsan. Det finns ingenting i styrdokumenten som anger att det är så det ska gå till men de flesta organiserar arbetsgången så.
Om en anmälan inkommer kan inte rektor, eller elevhälsan, bestämma att det inte ska göras en utredning. Då måste man enligt lag göra en utredning. Här slirar man på lagen i många skolor. Ibland görs så kallade förundersökningar eller snabb-bedömningar men dessa kan aldrig leda till bedömningen att vi inte utreder vidare. De ska istället ses som första steget i utredningen. Men vi vet att många lärare upplever att de får tillbaka ärendet i knät med tips om anpassningar för eleven.
Skolinspektionen skriver i sin årsrapport:
“Vi ser exempel på att lärare uppmanas att fortsätta med de extra anpassningar som de redan prövat och bedömt inte fungerat, efter att de anmält till rektorn att en elev kan vara i behov av särskilt stöd”.
Att fortsätta utredningen skulle innebära att man lägger all tid på att utreda behov av särskilt stöd, frånvaro eller kränkningar och listan skulle vara så lång att endast en bråkdel av eleverna som anmäls skulle hanteras enligt lagen. Istället försöker man genom att lägga tillbaka bollen hos läraren visa att det är möjligt att jobba med detta på gruppnivå och att det är en fråga för läraren som ska lämna elevhälsan ifred att jobba med mer pressande ärenden.
Something’s gotta give. Tyvärr tar man ofta bort möjligheten att använda anmälan som ett sätt att samla berättelser som angår hela skolan.
Anmälan kan vara en handling som står för att någon annan måste ta över. Att ”bolla” tillbaka ärendet efter anmälan är andra sidan av samma mynt. Anmälan blir en riskabel handling.
Man separerar individnivå från gruppnivå och glömmer bort organisationsnivå. Trots att lagen anger individnivå, gruppnivå och skolnivå som ett samlat system för kartläggning, analys och bedömning. Att skruva bort individnivån när en lärare har anmält en individs behov av stöd är därmed inte rätt. Både lärare, elevhälsoteam och rektorer gör det. Lärare för att de inte vill att problemet hanteras på gruppnivå, övriga för att de vill att problemet hanteras på gruppnivå. Kvar står individen som får vänta snällt på sin tur att få skolan att utreda behov av särskilt stöd eller kränkningar eller frånvaro eller alla tre utredningar. Under tiden görs ingenting eftersom läraren genom anmälan har frånsagt sig ansvaret och gett det till elevhälsan som egentligen främst ska arbeta förebyggande och hälsofrämjande och inte alls har tid med alla brandkårsutryckningar.
Det går inte att separera individnivån från gruppnivå eller från organisationsnivån. Det är en helhet som samspelar. Det måste stå klart för varje lärare eller mentor som anmäler ett individärende till någon annan. Det måste stå klart för den eller de som tar emot berättelsen om en elevs skolsituation. Inte en elevs problem.
Jag undrar vad som skulle hända om skolor inför en anmälningsrutin som redan från början anger att man anmäler sig själv, skolan, ett problem som inte går att lösa själv? Skulle lärare avstå från att anmäla då? Skulle elevhälsan bli delaktig som samråd istället för att vara en anmälningsinstans på skolan? Vad betyder det där ordet anmälan?
Att anmäla är att anmäla en elevs rätt till kunskaper och en så god skolsituation som möjligt. Att anmäla är att anmäla skolans skyldighet att tillsammans se till att eleven får ledning och stimulans, tillgängliga lärmiljöer, eventuella extra anpassningar och eventuellt särskilt stöd ovanpå det.
Att utreda detta är en tillsammansuppgift. Vi lär oss om individen, om gruppen och undervisningen, om skolans kompetens och förhållningssätt, om rutiner och scheman och om vårt samarbete. Vi lär oss vad vi kan göra annorlunda för att åtgärda men också för att hitta smarta lösningar generellt.
Men om det är så många elever på anmälningslistan att det är svårt att tänka så? Mitt tips är att låta en arbetsgrupp, med personal från elevhälsan, förstelärare, biträdande rektor, utreda alla befintliga åtgärdsprogram eller tidigare utredningar och anmälningar i förebyggande syfte. Identifiera mönster och upptäck behov av insatser på individ, grupp, organisationsnivå.
Om ett år ser situationen förhoppningsvis annorlunda ut. Det är ett viktigt område i det förebyggande och hälsofrämjande arbetet, att se till att prioritera vad som ska utredas framåt. Vi har inte tur eller otur med vilka elever vi får. Vi lär så länge vi har elever.
Samtidigt får man tugga i sig listan så snabbt som möjligt. Samla berörd personal runt anmälda elever och påbörja utredningar kring dessa elever behov av särskilt stöd. Tydliggör att det är en utredning som satts igång. När man utreder tillsammans behöver man inte mejla om elever, man behöver inte skicka blanketter eller enkäter med svar på frågor om eleven. Man kan utreda tillsammans på individ, grupp, skolnivå direkt och pröva insatser direkt som en del av utredningsarbetet: “vi prövar arbetssättet….och intensivträning i läsavkodning genom att…och vi prövar att ändra rutiner kring…. för att se vad som händer. Vi skriver in i utredningen vilka resultat vi uppmärksammar”. Berättelsen utvecklas under utredningsarbetet, signifikanta förändringar uppmärksammas och implementeras.

Att anmäla ska inte vara en riskabel handling som för tankarna till väntan, ingen gör något eller överbelastning i arbetssituationen. Det ska vara en välkommen handling för professionellt lärande.
Läs gärna ett tidigare inlägg om risken med att särskilja individnivå och gruppnivå:
Inga individer tack! Vi jobbar på gruppnivå!
Differentiation is easy, it doesn't have to be time consuming. It can even be fun! This blog contains easy ways to differentiate effectively in today's secondary classrooms. We aren't clones, so let's use our differences and those of our students to our advantage.
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
tillgänglighet – välmående – måluppfyllelse