Utredning om en ny speciallärarutbildning – skrotas verkligen specialpedagogen?
Utredningen om en ny utbildning inom det specialpedagogiska området har nu lämnats till regeringen. Den är ute på remiss fram till den 7 december och efter det kan vi få veta mer om vilka förslag som antas. Förslaget är att högskoleförordningen träder i kraft i juli 2029 och att utbildningen påbörjas i augusti 2029.
Skrotas alltså specialpedagoger? Nja, så kan man faktiskt inte uttrycka det. Dels är det nedlåtande och okunnigt, dels är det faktiskt inte sant eftersom utredningen inte tar ställning till specialpedagoger som finns idag i våra verksamheter. Det finns inget förslag om att de ska bort. Det som finns är ett förslag om att en ny utbildning ska komma åt den förvirring som finns i nuläget när vi har två olika titlar med delvis överlappande kompetenser och roller.
Behörighet
Utredarna har tittat på behörigheten som en viktig aspekt och här finns det ett förslag om att den lärarbehörighet man har kopplas ihop med den nya speciallärarutbildningen. Behörigheten i framtiden föreslås bli att man är speciallärare inom den behörighet som man redan har, till exempel 1-7-lärare eller förskollärare. Man vill göra en satsning på behörighet riktad till anpassad grundskola, anpassad gymnasieskola och specialskolan. Man kan komplettera utbildningen man redan har som specialpedagog eller speciallärare för att få den behörighet som föreslås i utredningen. Är man till exempel speciallärare med kompetens inom matematik så kan man läsa in så att man också får kompetens att undervisa i den anpassade skolan.
Specialpedagogen och specialläraren blir en ny speciallärare
Specialpedagogexamen avskaffas som en separat examen. Speciallärarexamen utgår också som den är idag och ersätts av en ny bredare speciallärarexamen. Förslaget innebär att man har en specialisering huvudsakligen efter skolform och stadium. Som det är nu så har man ju en specialisering främst efter område eller funktionsnedsättning när man är speciallärare. En specialpedagog har ingen särskild undervisningsbehörighet som just specialpedagog, även om man naturligtvis är behörig som den lärare man är i botten. Den nya specialläraren får en undervisningsbehörighet utifrån sin grundläggande behörighet plus specialiseringen som då alltså inte kommer att vara riktad mot olika funktionsnedsättningar utan har fokus på årskurser eller skolform. På det här sättet vill man skapa en gemensam, professionell utbildningsväg. Från att ha lite olika profiler, specialpedagog å ena sidan och speciallärare å andra sidan så vill man alltså föra ihop de här båda kompetenserna och rollerna till en enhetlig profession.
Specialpedagog och speciallärare idag har som uppgift att vara både undervisningsnära och ha en roll som kvalificerad samtalspartner. Den nya utbildningen enligt förslaget har en tydligare tyngdpunkt på undervisning, klassrum och elevnära arbete. Man skulle kunna tolka det som att man skiftar fokus från läraren till eleven, men det här kan man tolka på olika sätt förstås.
Den nya specialläraren ska få med sig didaktiska och metodologiska kunskaper samt kognitionsvetenskapliga kunskaper. Det ska vara ett fokus på bedömning, undervisning och lärande med ett särskilt fokus på språk-, skriv- och läsutveckling samt matematikutveckling. Den nya specialläraren ska kunna undervisning och lärande för elever med funktionsnedsättningar inklusive intellektuella och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. De metoder och arbetssätt som man får med sig i den nya utbildningen ska vara evidensbaserade. Det är väl alltid bra att uppdatera utbildningar med färsk kunskap, jag tänker att man inte ska läsa denna del som om specialpedagoger och speciallärare inte får detta idag. Men precis som lärare så kan det behövas mer praktisk kunskap. När vi som representerar LION-specialpedagogiskt nätverk, träffade utredarna tryckte vi dock på att man inte bara kan ha verktyg utan måste också kunna göra pedagogiska bedömningar för att välja rätt verktyg i rätt situation.
Organisationsnivån tydliggörs
Kanske är det delvis våra samtal med utredarna som gjort att man också föreslår att den nya specialläraren ska kunna arbeta på individ-, grupp- och organisationsnivå och att detta ska stå i examensordningen. Det här är en viktig nyhet och om förslaget antas så kommer det här att innebära en stor förändring i synen på de nya speciallärarna.
En annan välkommen nyhet som vi i vårt nätverk lyfte, är att man tar upp rektors kompetens för att leda det specialpedagogiska arbetet. Förslaget är att inkludera den kompetensen i rektorsutbildningen. Detta är också en nyckel till hur man bör tolka förslagen i utredningen. Rektor behöver, enligt utredarna, kunskap för att skapa en tydlig plats för de specialpedagogiska kompetenserna i organisationen. Rektor behöver också ange en riktning för det specialpedagogiska arbetet, stärka specialläraren i rollen, skapa strukturer för samarbete och samverkan och tydliggöra ansvarsfördelning, uppdragsbeskrivningar och mandat. Det här är kanske den största förändringen i förslagen om speciallärarutbildningen i framtiden därför att man verkligen lyfter behovet av att kunna arbeta med detta från organisationsnivån. Jag skulle till och med säga att det system vi har idag för speciallärare är kategoriskt med fokus på funktionsnedsättning snarare än undervisning. förslagen i utredningen tolkar jag som att man vill gå ifrån det för att fokusera på undervisning och ha en funktion som verkligen kan analysera på individ-, grupp – och organisationsnivå. En speciallärare som har en rektor som kan organisera det specialpedagogiska arbetet. En speciallärare som har en bred repertoar av undervisningsstrategier att använda både på individ grupp och organisationsnivå. Det är väldigt bra att man i den här utredningen främst fokuserar på elevernas rätt till kunskap för det är det som är vårt uppdrag. Det är en roll som inte ska avlasta lärare utan stödja elevernas rätt till kunskap.
Samma konflikter kvarstår – vad är elevnära?
Men det finns många frågetecken framöver och de måste vi reda ut, annars kommer vi att hamna i samma konflikter som vi gör idag. Jag ser att man kan göra två olika tolkningar av den nya speciallärarrollen ute i skolorna. Framförallt är det tolkningen av begreppet elevnära. Vad är det att arbeta elevnära och var gör man det?
Den tolkning som jag tror att både utbildare vid lärosätena och examinerade speciallärare i framtiden kommer att ha med sig är tolkning 1 i tabellen nedan. Det vill säga att specialläraren ska utveckla undervisningen och ha fokus på samspelet mellan elev och undervisning. Elevnära innebär att man är främst proaktiv och arbetar för att stödja eleven där eleven är, oftast i klassrummet. Jag tror att man kommer ha ett större fokus på att kunna differentiera undervisningen pedagogiskt med evidensbaserade metoder och strategier Jag tror att den tolkning som kommer att göras inom den nya professionen är att lärare och speciallärare ska samarbeta tätt tillsammans och att det ska vara ett gemensamt kapacitetsbyggande.
Risken är att man ute i verksamheten gör en annan tolkning, nämligen att specialläraren tar över undervisning och framförallt tar över elever från undervisningen eftersom specialläraren ska ha fokus på elever som behöver stöd. Elevnära blir att specialläraren jobbar nära eleven i ett eget sammanhang. Jag tror att tolkningen kan bli att det är en reaktiv uppgift att fånga upp elever som har hamnat i svårigheter och jobba mycket med specialundervisning och stödundervisning. Jag tror att man kan tolka det som att lärare inte samarbetar med speciallärare utan har speciallärare som en instans dit man skickar ärenden och att de har en kompensatorisk uppgift. (Tabellen nedan har jag gjort med hjälp av ChatGPT):
Tolkningen beror på perspektivet
Det ska bli mycket spännande att läsa remissvaren, det är många instanser som ska yttra sig kring denna utredning. För min egen del så ser jag egentligen inte så stora bekymmer med den här utredningens förslag men det är ju för att jag alltid kommer att tolka specialpedagogiska insatser utifrån det relationella perspektivet och skolutvecklingsperspektivet med förmågan att röra sig mellan individ grupp och organisationsnivå. Jag förstår att den utgångspunkten fortfarande kommer att krocka med dem som läser utredningen utifrån det kategoriska perspektivet och då står vi där igen och kanske behöver utreda ytterligare en ny speciallärarutbildning eftersom vi inte har lyckats lösa den gordiska knuten, det vill säga vad är uppdraget för läraren? Hur ser undervisning ut när den är högkvalitativ? Vad är speciallärarens uppgift i en högkvalitativ undervisning? Hur kommer det sig att vi ska tydliggöra vad en speciallärare ska ha med sig för didaktiska, metodiska och pedagogiska verktyg men inte vad lärare ska ha? Där det uppstår glapp mellan lärares och speciallärares pedagogiska repertoar, där kommer det också att uppstå glapp i förståelsen för uppdraget och respektive uppgifter.
Specialpedagogen återuppstår
När jag läser utredningen och förslagen som ges så ser jag att den nya specialläraren i själva verket kommer att vara både dagens specialpedagog och dagens speciallärare. Därför kan man kan inte alls säga att specialpedagogen skrotas om man nu tänker funktionen. Däremot skrotas titeln specialpedagog och det kanske inte är så dumt för det är en titel som är svår att förstå. Jag hade det längsta hoppats att man istället skulle kalla det för lärare med specialpedagogisk kompetens, men okej, nu har man landat i att fortfarande kalla det speciallärare. Det är synd därför att prefixet special ställer till det.
Det är inte så enkelt som man kan tro
Jag läser denna utredning och förslagen på lite samma sätt som jag läste slutbetänkande om en förbättrad elevhälsa. Utredarna har rett ut att vi faktiskt behöver se på de här frågorna utifrån ett större perspektiv än det som förmedlas politiskt. Vi behöver ha ett hela-skolan-perspektiv i elevhälsan. Vi behöver ha en funktion som kan specialpedagogik och som kan jobba med det på individ, grupp och organisationsnivå. Vi behöver en kvalificerad samtalspart och någon som också har fler verktyg sin verktygslåda när det blir svårt att lära. Jag ser att både utredningen om elevhälsa och utredningen om en ny speciallärarutbildning egentligen inte håller med de direktiv som som gavs från början. Det faktum att båda dessa utredningar behövde mer tid tyder på att man erkänner att det är mer komplext än vad man vill försöka få det till och det tycker jag är välkommet. Jag önskar att vi kan diskutera förslagen på det sättet också. Det här är inte bara att föra in en massa speciallärare som tar över elever som lärare anser behöver något speciellt. Det är inte bara att ha en elevhälsa som tar emot elever med psykisk ohälsa. Vi behöver stärka det professionella pedagogiska perspektivet och jag tänker att vi kan använda de här utredningarna som grund för seriösa resonemang och diskussioner kring olika problemområden. Vi behöver framförallt stanna upp i problemformuleringarna så att vi landar i lösningar som faktiskt riktar sig till de problem vi ser, inte problem som någon ser.
Nu släpper jag utredningen om en ny speciallärarutbildning för denna gång, för nu är det dags att åka till Paris och UNESCO:s konferens om digitalt lärande. Det är tydligen en av de mest välbesökta konferenserna som är UNESCO har organiserat. det ska bli mycket givande att få prata med kollegor i ett internationellt sammanhang, utbyta erfarenheter och fundera tillsammans. Hur förbereder vi våra barn och unga för att hantera den digitala världen utan att tappa balansen? Det blir också diskussioner utifrån de nya PISA-resultaten. Mer om digitalt lärande och PISA om en vecka. Ha det bra så länge!
PS. SOU 2025:113 om en förbättrad elevhälsa innehåller inte bara förslag som stärker hela-skolan-perspektivet. Vad som händer med denna utredning vet vi inte, remissrundan är avslutad och det kommer att ta flera år innan beredning av lagförslagen är klar och kan presenteras. Innan dess kan mycket hända. DS
specialpedagogen 