Trendspaning i Paris – PISA, AI och kognitionsvetenskap på UNESCO:s konferens. Varning: inte rolig läsning!

Här kan du lyssna på texten!

Den 8-10 september deltog jag i konferensen Digital Learning Week på UNESCOs huvudkontor i Paris. Förutom att det alltid är fantastiskt att mingla med engagerade skolmänniskor från hela världen är sådana konferenser ett säkert kort för att hålla kolla på trender och riktningar. Jag vill flika in här att begreppet trend inte betyder något negativt för en språknörd som mig. SAOL definierar trend så här: 

 1) långsiktig l. stabil (in)riktning hos förändring l. utveckling av skeende l. händelseförlopp l. företeelse o. d., tendens

Trender är viktiga, de berättar något om vår tid och våra prioriteringar. De uppstår för att vi har ett behov av något slag. Man kan förhålla sig skeptisk till trender men man behöver beakta dem. Trenden i Paris var förstås AI och den stora frågan: Hur kommer AI att användas i skolan? Kommer AI att transformera skolan? Vad händer med lärare när AI kan ta över vanliga sysslor som återkoppling och identifikation av lärbehov? 

Eftersom evidens och vetenskaplig grund är legio i alla länders utbildningssystem var det viktigt att framföra hur AI-modeller och användning av AI vilar på vetenskaplig grund. Eftersom kognitionsvetenskap är en annan trend (OBS inte negativt) var det naturligt att AI och kognitionsvetenskap packades ihop som en gemensam lösning på många av skolans problem. 

Men till skillnad från kritiska diskussioner om AI fanns ingen diskussion om kognitionsvetenskapens roll i skolan. 

PISA-resultaten var en snackis både på scen och i korridorerna. Alla var förfärade över resultaten. OECD:s representant Lucia Dellangelo presenterade med fokus på det som PISA-gruppen är mest bekymrade över: att 15-åringar över hela världen inte tycker att lärande är mödan värt. Vad gör vi med den informationen? Frågade sig Dellangelo. Vad behöver vi göra i våra skolsystem för att vända denna oroväckande trend? Hur kan vi göra det? 

Några techbolag från Kina och USA fanns på plats, de betalar dyra pengar för att vara med på dessa konferenser. De vet vad som behöver göras för att vända alla negativa trender i skolan världen över. Ett kinesiskt bolag tar fram AI-modeller för lärande och kunde visa imponerande siffror på höjda resultat. Presentationen utgick från en bild på en tunna, denna skulle representera en elev. Tunnan fylldes på med matematik, NO, språk, fysik. Och där uppstår ibland hål i tunnan. Lärandet rinner ut och fastnar inte. Då kan AI-modellen räkna ut vad som är ”fel på eleven” och ge lämpliga förslag på åtgärder för att fixa elevens lärande. Detta kan AI lista ut mycket snabbare än vad en lärare kan göra. Många i publiken nickade gillande. Faktum är att vi i framtiden inte kommer att behöva lärare, berättade den kinesiska presentatören. Många lärare är rädda för detta, sa hon och fortsatte; det är ok, lärare har känslor. 

De amerikanska representanterna för ett liknande projekt vid MIT nickade gillande från scenen. Lärare idag är så överväldigade av allt de måste göra, sa en av dem. De har inte bara undervisning utan också en massa bredvidarbete som handlar om hur eleverna mår. Fler gillande nickningar både från scenen och publiken. Endast Lucia Dellangelo satt stilla och stirrade rakt framför sig. Det är väl bättre att lärare får ägna sig åt det mellanmänskliga som relationer och välmående så kan bottarna ta hand om lärandet och göra det 1000 gånger mer effektivt? Frågade sig MIT-representanterna och gestikulerade vilt om sina goda resultat baserat på lärande med AI-bottar. 

Inkluderande är det också! Skanderade det kinesiska bolaget och visade den obligatoriska bilden på en flicka i rullstol. Den här flickan kunde inte gå till skolan och delta i undervisning. Nu lär hon i hemmet och har kunnat komma in på ett prestigefyllt universitet! Tänk, det hade hon aldrig fått möjlighet till om det var för vårt fantastiska AI-program. 

Slutklämmen; och allt detta är framtaget på kognitionsvetenskaplig grund så det är verkligen lärande-orienterat och justerat till det som verkligen ger bäst effekt och högsta resultat i elevernas kunnande. Ingen lärare kan åtstadkomma sådana resultat. 

Konferensen blottade också den konflikt som finns mellan de som anser att lärande och skola är kollektiv och de som anser att skola behöver ta hänsyn till elevers olika förutsättningar. 

Den kollektiva sidan talade om inkludering som att också funktionsnedsatta kan få tillgång till lärande även om de inte kan få det på ordinarie sätt. Man är oerhört rädd för undervisning som innebär att läraren behöver organisera lärandet för att möta olika lärbehov. Kognitionsvetenskapen användes som intäkt för att kollektivt lärande är bäst. NB, kognitionsvetenskapen användes dels för att framhålla vikten av total individualisering och total kollektivisering. 

I korridorerna hade vi en annan snackis. Kollektivisterna, traditionalisterna, tycks vara mer benägna att ge sig på personer än att prata om sakfrågor. Vi pratade om Jason Arday som blev symbol för inkludering och som offrades för att framhålla traditioner och ”såga” det som upplevs som nytt och oroväckande. Hans person blev det som attackerades. På konferensen fick Sol Khan, grundare av Khan Academy stå till svars för sin inställning att hans plattform hjälper lärare att differentiera undervisningen. Det finns ingen evidens hävdade en traditionalist och sökte underminera Sol Khan och hans gärning. Khan replikerade att det finns studier som visar på låg effekt och andra som visar på hög effekt men det beror på vad vi letar efter. Vi kan inte bara titta på resultat, vi måste också undersöka och lyfta elevers attityder till matematiken, till lärandet och till skola. 

Jag fick en liten pratstund med OECD-representanten efteråt. Jag frågade om hon var lika upprörd som jag och jag fick en nickning som svar. Är det inte dags att OECD och andra internationella organ också lyfter hur vi ska använda kognitionsvetenskapen? frågade jag henne. Vad händer med OECD:s forskning om vikten av Socialt och emotionellt lärande med fokus på återkoppling? Ja, allt det här vet vi också, sa hon. Det var befriande att få denna korta pratstund. PISA är trots allt tongivande på många sätt. Vi pratade om hur konferensen understryker behovet av att på allvar tala om vad vi ska ha skolan till. PISA kan inte bara användas som rankingverktyg för nationell status. Vi måste ta vara på vad eleverna i undersökningen faktiskt säger oss om deras skolsituation. 

Vi måste också tala om kognitionsvetenskap på ett mer vetenskapligt sätt, det vill säga med kritisk granskning och specifika frågeställningar. Framförallt måste vi kräva att de som framhåller kognitionsvetenskapens roll i framtidens skola tydligt anger vilken teoretisk grund de står på. I Paris blev det tydligt att det lätt kopplas till behaviorism. AI kan uppenbarligen ge en skjuts till detta, eller om det är tvärtom. Viktiga frågor behöver ställas, inte bara om AI utan om kognitionsvetenskapens roll. 

• Är elever tunnor som kan fyllas med kognitionsvetenskapliga modeller? 
• Kan kognitionsvetenskapen förklara vad som är ”fel på elever”? 
• Ska kognitionsvetenskapen användas för detta? 
• Är vetenskaplig grund kognitionsvetenskap? 
• Vilken skola vill vi att våra barn och unga går i? 
• Vad ska vi med lärare till och vad behöver de faktiskt kunna? 

Om man ger OECD mandat att beskriva tillståndet i 15-åringars färdigheter och kunskaper och attityder till lärande bör man också lyssna noga på vad de säger i övrigt om skola och lärande. Det är knappast vetenskapligt att bara blicka åt ett håll.