Formativ bedömning – modeord, tidstjuv eller ett sätt att göra jobbet roligare?
Suck, var ska jag börja? Jag tror aldrig att jag har nämnt begreppet formativ bedömning för mina elever under alla år som jag har ansträngt mig för att jobba med bedömning för lärande. Å ena sidan kan man argumentera att det skulle vara ett sätt att synliggöra vad jag gör i klassrummet men å andra sidan riskerar det att decimera begreppet till just ett begrepp och en metod som jag som lärare prövar lite grand. För mig har det varit viktigt att också jobba länge med denna attityd och känna mig allt säkrare med det utan att berätta för eleverna att jag har anammat något särskilt, något nytt och konstigt och som “alla” SKA göra just nu.
Jag fastnade särskilt för elevens kommentar om att lärarna “håller på med formativ bedömning så de hinner inte med”. Det är väl tillsammans med eleverna formativ bedömning sker? Att sitta vid sitt skrivbord och “hålla på” med formativ bedömning är ju i själva verket antitesen till innebörden i begreppet och attityden.
På ett möte i eftermiddags fick jag också höra att formativ bedömning är ett modeord och jag förväntades hålla med om det. Är det alltså så det diskuteras i lärarrummen? På Facebook läste jag kommentarer från lärare om hur alla håller på att jobba ihjäl sig, delvis på grund av krav på att jobba med formativ bedömning.
Kan det vara så att man förväxlar formativ bedömning med tydlig återkoppling kring resultat? Det tycks mig som om matriserna växer oss över huvudet och jag misstänker att det är detta lärare “håller på med” vid sina skrivbord i ivern att visa att man minsann jobbar formativt. Matriser som ska kunna tillfredsställa elevers och föräldrars krav på tydliga betyg för varenda uppgift så att det står klart redan i november vilket betyg det borde bli i maj…
Jag älskar matriser eftersom de hjälper mig och eleverna i arbetet med att förbättra arbeten, både egna och andras. De är en viktig pusselbit i det formativa arbetet för mig. Minst lika viktiga är arbetsloggarna och den muntliga återkopplingen, filmandet av lektioner och diskussioner samt skapandet av uppgifter både enskilt och tillsammans med eleverna. Ingenting av mitt formativa arbete händer vid skrivbordet. Matrisen är ett diskussionsunderlag, en hjälp för att synliggöra vad som kan bedömas och vad som kan förbättras. Den är inte ett gångbart sätt att göra om kvalitetskrav till kvantitativa krav.
En uppgiftsmatris kan ge tydlig återkoppling utan att jag sätter ett summativt betyg på den. Det viktigaste är att jag pekar på vilka kvaliteter jag ser och ibland kopplar jag dessa kvaliteter till betygssteg så att det blir tydligt för eleven hur Skolverket ser på kvalitetskraven. En uppgiftsmatris som anger ett betyg riskerar att leda elever och lärare att räkna ut ett slags genomsnitt i slutet för att komma fram till slutbetyget. Så här står det i Skolverkets råd och riktlinjer för betygssättning: Det är viktigt att läraren vid betygssättningen av kursen inte lägger ihop resultaten på alla prov och uppgifter för att få fram en medelprestation.
Som Anne-Körling sa vid rundabordssamtalet i förra veckan: “det är viktigt att vi samlar så mycket dokumentation som möjligt från eleverna inför den slutgiltiga bedömningen.” Hennes ord inspirerade mig att försöka göra en syntes av att dokumentera allt (inte bara uppsatser och redovisningar) och visa eleverna vad jag ser och hur vi kan bedöma kvaliteterna i det utan att vara fixerad vid vissa uppgifter som ska vara värda mer än annat vi gör på lektionerna. Samtidigt vill matrisen visa eleven en framåtblickande prognos som grundar sig i allt vi gör och ser, inte i summativa betyg på vissa uppgifter. Kommentera gärna, det här är trots allt en process för alla inblandade:
Diagnos och prognos pedagogiskt ledarskap
Diagnos och prognos franska steg 4
specialpedagogen 
Hej Helena!
Jag tycker att formativ bedömning är det som verkligen kan revolutionera undervisningen av alla nya ideér som kommit och jag hoppas det kommit för att stanna, då det vore konstigt att någonsin mer bedöma elevers arbete på något annat sätt.
Men faktum kvarstår att det tar mycket tid och borde få ta tid för att bli bra, vilket faktiskt är jätteviktigt att uppmärksamma. Många lärare är stressade av att inte hinna med och kämpar verkligen benhårt med att göra bra jobb. Min slutsats är att om elever måste vänta på sina arbeten för att lärare inte hinner med formativ bedöming, tycker jag är ett tydligt tecken på att mer tid behövs.
🙂
/Hannapanna
GillaGilla
Hej Hanna!
Jag tror ändå att det är viktigt att vi lyfter vad det är som tar tid för faktum är också att det är inte formativ bedömning vi håller på med om eleverna får vänta på respons och det förblir något som görs på det egna kontoret utanför lektionssalen. Det som får ta tid är diskussioner med kollegor, fördjupning i ämnet men det får inte ta tid från mötet med eleven eller diskussioner med elever om progression. Säger man till elever att det är pga formativ bedömning som det tar tid att få tillbaka uppgifter är man ute på hal is och det riskerar att underminera det formativa arbete som sker på många håll och som funkar bra.
Sedan tror jag att det är viktigt att tänka som Debra Masters (medarbetare till John Hattie) betonat att det är inte en ny idé eller metod utan ett sätt att förhålla sig som ger bevisat goda resultat och som har rötter i John Deweys idéer från 1800-talet. Det är egentligen självklart och något som många alltid har gjort men som kanske tydliggjorts och fått större uppmärksamhet i och med att man sett att det ger resultat. Det digitala kollegiet har säkert också sin del i spridningen av detta liksom faktiskt den nya läroplanen.
Vi är på god väg och vi får som jag skrev hjälpa varandra att hålla ribban på rätt nivå och på rätt saker!
GillaGilla
Tack för ett riktigt bra och upplysande blogginlägg om formativ bedömning.
GillaGilla