Jag funderar över hur det kom sig att man valde att kalla specialpedagoger just specialpedagoger (Special education på engelska). Vad innebär “special” och hur ska man tolka ordet? En del skulle säga att specialpedagogik är den pedagogik som träder in när det vanliga pedagogiken inte räcker till. Andra skulle kanske säga att specialpedagoger är de som har specialkunskap om pedagogik utöver den vanliga pedagogiken. Paradoxen är att när det finns tillgång till specialpedagogik eller specialpedagoger så har man också erkänt behovet av något som inte förväntas finnas eller hända i den vanliga pedagogiken, vilken den nu är. I ett inkluderande klassrum finns ingen skillnad mellan vanlig pedagogik och specialpedagogik, alla tillåts vara som de är och en mångfald av lärstilar och personligheter ses som en naturlig del av en lärande situation.

I min utopi finns det inget behov av åtgärdsprogram eftersom alla elever erkänns precis som de är. Det finns inte heller något behov av specialpedagoger vilket kanske är en konstig utopi när man har lagt ner år och tid och energi på att läsa in kompetensen! I min utopi läggs mycket tid och energi på att lösa problem tillsammans och på att lösa dem utifrån flera perspektiv, både lärarens, elevens, skolans och samhällets.

Tillbaka till verkligheten, än så länge ganska långt från utopin. Vi har en skola för alla där målet är likvärdig utbildning. Samtidigt förväntas denna likvärdiga skola att anpassa utifrån elevens behov, kunskap och intresse. Ett spännande dilemma! Claes Nilholm, professor i pedagogik, kallar detta för dilemmaperspektivet. Dilemmaperspektivet utgår från att det inte finns något enkelt svar på hur man ska göra för att bäst anpassa och att den anpassning som görs kommer att innebära nya problem, antingen för eleven, läraren, skolan eller samhället.