Fotboll, elitsatsning och betygen – förhållningssätt för en hållbar framtid
Kunskap är hårdvaluta i politikens värld och vi som är verksamma i skolans värld har redan fått en försmak av hur tongångarna kommer att gå inför nästa val. Vem vill inte vara den som går till historien för att ha reformerat skolan på ett sätt som tillfredsställer både PISA, väljare, näringsliv och utbildningsinstitutioner?
Elevers resultat håller inte måttet och kunskapsnivån har dalat enligt experterna. Många menar att problemet kan härledas till kommunaliseringen då skolorna decentraliserades. Ungefär vid samma tid som kommunaliseringen infördes infördes också ett nytt betygssystem. Ja, då var det verkligen ett nytt betygssystem, inte som nu en ny betygsskala inom samma system. Det nya då, 1994, var att man gick från strävansmål till mål att uppnå. De nya betygen hade också betygskriterier som skulle hjälpa elever och lärare att tillse rättvis betygsättning. Det vill säga, MVG hade ju inga kriterier utan de skulle skrivas på varje skola för sig. När det sedan visade sig att skolorna skrev väldigt olika kriterier kom man på att det kanske var bäst att Skolverket skrev dem för likvärdighetens skull. Hursomhelst, mål att sträva mot ersattes av mål att uppnå och jag tyckte nog att det var en riktig utveckling och att det var klokt att försöka konkretisera vad som är viktigt att få sig till livs för att klara livet efter skolan.
Jag har också alltid tyckt att betyg är bra så länge de avdramatiseras och inte används för att beskriva en person utan för att beskriva en prestation vid ett visst givet tillfälle.
På fotbollsförbundet coachar jag tränare för att hjälpa till med att inkludera så många som möjligt. De som jobbar på förbundet är bekymrade. De ser att det inte kommer några landslagsspelare från Stockholm längre och de tror att det beror på att alltför många klubbar ägnar sig åt elitsatsning i tidiga år. Det gör att de barn som orkar fortsätta inte nödvändigtvis är de som är bra på fotboll eller gillar fotboll utan de som har föräldrar som orkar stötta och de som gillar att tävla. Förbundet skulle helst se att det fanns lag där barnen spelade för att ha kul och struntade i pokalerna för de tror att det är i sådana lag som nya Zlataner och fotbollsvirtuoser kommer att uppstå.
Igår morse hörde jag Filippa Reinfeldt prata om ungefär samma sak, motion för barn snarare än tävling eftersom det verkar som om det ger större hälsoeffekter på längre sikt. Att organisera idrotten och vardagsmotionen så att det blir lätt och roligt att ägna sig åt det verkar ge större effekt än att klubbarna jagar bucklor och jämför sig med varandra.
Nu kanske ni anar vart jag vill komma? Vi går tillbaka till 1994 och den reform som skulle slopa flumskolan och införa tydligare krav i syfte att höja resultaten. Tänk om det är så att mål att uppnå i själva verket begränsar och gör att vägen till målet glöms bort? Skolverket erkände under implementeringen av GY11 och GR11 att målen i den tidigare läroplanen alltför ofta användes som ribba trots att de låg så lågt att nära nog alla skulle kunna nå dem.
Att sträva kanske i själva verket sätter fokus på processen och då kan målet ligga hur långt fram som helst!
Jag rannsakar mig själv och min ståndpunkt. Ingen vill ju att barn och ungdomar ska lära sig så lite som möjligt, alla ståndpunkter har ju ett gott syfte (åtminstone i vår del av världen). Frågan är nu, kan vi verkligen med de erfarenheter vi har från de senaste 20 åren hävda att tidigare betyg i ett skolsystem med mål att uppnå är det som skulle kunna ge oss nya entreprenörer, nya innovationer och en framtid där vi tillåter de nödvändiga misslyckanden som leder till medicinska upptäckter och nya tankebanor? Jag tvivlar.
specialpedagogen 