Studiero – riskfaktorer och skyddsfaktorer att diskutera kollegialt
De senaste veckorna har jag ägnat mig mycket åt studiero tillsammans med lärare. Många lärare tycker att studieron brister medan många elever inte reagerar över det utan tycker att det är för tråkigt på lektionerna. Egentligen är det två sidor av samma mynt, engagemang och aktivitet är en del av studieron, alltså ett fokus på lärande. När uppmärksamheten störs bryts studieron. Vi kan välja att se det som att eleven inte själv ordnar med sin studiero. Eller så kan vi välja att se det som något vi i skolan kan bidra till på olika sätt. Självklart är inte eleven utan ansvar men många elever behöver lära sig hur de ska kunna ta ansvar för studieron, både den egna och allas. Min erfarenhet är att när det brister beror det ofta på att ansvaret släpps till eleven som får själv lista ut hur det ska gå till. När det blir för svårt duckar eleven eller eleverna istället för att få stöttning och utmaning i att lära sig hur man lär, även när det är kämpigt. De ska inte sitta och vänta på att det blir kul, de ska aktiveras och känna att det är kul när det går framåt. Ska läraren aktivera alla uttråkade elever? Nej, läraren leder arbetet och ska försöka se till att eleverna lär av och med varandra i stor utsträckning. Det handlar inte om militärdisciplin eller underhållning. Det handlar om delaktighet.
Skolinspektionen släppte en rapport om skolans arbete med att säkerställa studiero 2016. Jag har gjort en kort sammanfattning av rapporten för att bidra till kollegiala diskussioner kring ämnet. Min tanke är att ett underlag som detta kan hjälpa till att strukturera samtal kring hur vi möjliggör studiero. Kanske kan eleverna vara med i diskussionerna?
StudieroSkolinspektionensrapport2
specialpedagogen 