Balansgångar mellan kontraproduktiva diken
2021 var fullt av paradoxer tänker jag när jag ser tillbaka på året. Världen är komplex men vi har tvingats leva enklare liv på hemmafronten. Fokus på hälsa ur smittskyddssynpunkt har inneburit ohälsa för många som inte mår bra av isolering. Politikens paradoxer går jag inte ens in på. För min egen del har social distansering inneburit mer arbete och samarbeten än någonsin både inom landets gränser och internationellt.
Paradoxerna för tankarna till det begrepp som forskaren Åsa Hirsh ofta använder: kontraproduktiva diken. Jag har fastnat för detta begrepp och återkommer ofta till det i mina tankar och samtal. Det ger stadga åt komplicerade samband och diskussioner om dem tycker jag. Vad är det vi talar om egentligen? Kan det vara så att en konflikt vi upplever är en balansakt mellan kontraproduktiva diken?
De balansgångar jag tänker på som jag tycker har präglat diskussioner om skola både i det lilla och i den allmänna debatten är dessa:
- Kollektivet framför individen och individen framför kollektivet
- Lärarens friutrymme och läraren som del i en organisation
- Kompensera för svårigheter och träna bort svårigheter
- Planera i förväg och agera i stunden
- Forskning som gäller och forskning som inte gäller
- Metoder som problemlösare och metoder som onödigt
- Dissa och hissa
Jag använder Åsa Hirshs kloka begrepp för att utforska dessa diken i mitt arbete under 2022. Syftet är att få syn på och sätta ord på vad som kan ligga bakom dikena. Målet är att hitta sätt att undvika att köra i diket ellr göra dem djupare.
Hur gör man? Det är vad alla vill veta. Jakten på den ultimata lösningen gör tyvärr balansen skörare. Den som till varje pris vill undvika det ena diket kan lätt hamna i det andra. Den som till varje pris vill undvika båda dikena kan göra vägen mellan dem så smal att det uppstår nya diken längre fram på vägen.
2022 kommer jag att skriva om de balansgångar jag noterat ovan i mina blogginlägg.
Nästa blogginlägg kommer att handla om balansgången mellan att sätta kollektivet framför individen och att sätta individen framför kollektivet. Jag kommer att undersöka myten om den homogena gruppen, både den stora och den lilla. Jag kommer att resonera om hur relationsbygget uppfattas när man sätter kollektivet främst jämfört med att sätta individen främst. Kan det vara så att den som sätter kollektivet främst blir tvungen att fokusera på individen och hoppa från det ena diket till det andra? Kan dessa diken i själva verket vara två sidor av samma mynt?
PS Håll utkik efter årets Pedagogiska snabbguider som utkommer med Grundskoletidningen. Det första numret fokuserar på studiero och följande nummer kretsar kring forskning och hur vi kan förhålla oss till den i det praktiska arbetet i skolan. DS
specialpedagogen 