Trender, traditioner och teorier ifrågasätts – varför talar vi inte mer om pedagogisk bedömning?
Dags att återvända till skolans värld efter sommaren. Vanligtvis ser jag fram emot det, att lära och inspireras för att också inspirera. I år märker jag hur energin dalar av alla debatter som har en sak gemensamt: hur fel alla gör i skolan och hur alla borde göra.
Jag tror inte att problemet är att många inte vet vad god undervisning är eller hur de bör göra för att eleverna ska lära sig. Jag tror att problemet är att de allra flesta av oss tänker och tycker att vi gör allt det där som man ska göra.
Ju fastare övertygelsen är om den egna förståelsen för det rätta, desto större risk att man förklarar misslyckanden med någon annans inflytande. En elev vars beteende påverkar allas lärande. En elev som inte kan lära sig på vanligt sätt. En ”trend” som sägs påverka lärandet i fel riktning.
Många känner sig manade att utpeka den ena och den andra fienden inom skolan. Metoden är felaktig, administrativ börda gör att elever inte lär sig, föräldrar som inte beter sig, datorer och telefoner. Faktorer som absolut spelar roll. Men jag tror att detta krigande mot synliga och osynliga fiender tar bort fokus från det ansvar som lärare har i klassrummet för elevers lärande.
Det är fortfarande lärarens ansvar att se till att eleverna utvecklas i grupp. Om det finns tecken på att så inte sker måste en professionell bedömning göras utifrån ett pedagogiskt perspektiv. En bedömning är en del av ett kvalificerat yrke. Lärare måste få stöd i form av tid, resurser, kompetens, perspektiv och strategier för att göra pedagogiska bedömningar som är mer djupgående än enkla och statiska ”rätt-” eller ”fel-” diskussioner utan koppling till de pedagogiska, metodiska och didaktiska val som läraren gör och har gjort. En pedagogisk bedömning vill inte peka finger. Den är undersökande, nyfiken, prövande och lösningsfokuserad. Ansvar är inte att göra rätt och aldrig stöta på problem. Ansvar är att tryggt och säkert undersöka och se sin egen del i det som sker. I klassrummet som i livet.
Bloggen denna termin kommer att fokusera på hur vi kan stärka pedagogiska bedömningar. Vi står inför många reformer som antingen blir ett frö i vinden eller stora förändringar i praktiken. Förändringar som kan bli av godo om vi ser till att göra det som är grundtanken: att stärka undervisningen.
Detta kommer att kräva en hel del av alla som jobbar i skolan, framförallt att granska det egna ledarskapet, den egna undervisningen, hur man samarbetar kollegialt, den egna synen på kunskap och lärande och hur den tar sig uttryck för eleverna. Det är dags att släppa den där envisa synen på den egna förträffligheten och alla andras fel. Dags att sluta skylla på trender, traditioner och teorier. Dags att satsa på pedagogiska bedömningar. Back to school betyder inte bara tillbaka till skolan efter sommaren, utan tillbaka till skolan med fokus på undervisningen och det som sker i klassrummet och i skolan.
Bloggtexter framöver
Inkludering ställs ofta i skamvrån när debattörer ger sig i kast med beskyllningar som förklarar dåliga resultat i skolan. Men är det verkligen så att inkludering är orsaken till allt ont? Nästa vecka kommer en bloggtext om inkludering i skolan. Min ingång är att reformerna kräver att inkluderingen granskas.
Differentierad undervisning får sig en skopa av sleven från tid till annan. I min tredje augusti-text vill jag förklara hur differentierad undervisning förhåller sig till inkludering, skolutveckling och pedagogisk bedömning. Jag menar att differentierad undervisning, eller pedagogisk differentiering, blir ännu viktigare i den reformerade skola vi står inför.
I den fjärde texten denna termin berättar jag om mitt uppdrag som projektledare för ett europeiskt transnationellt projekt: Inclusion Stories from the Classroom. 6 skolor i 6 länder samlar autentiska inkluderingsberättelser som underlag för pedagogiska bedömningar. Redan nu kan vi skönja både likheter och skillnader i hur vi hanterar individen i kollektivet i olika delar av Europa.
OECD, The European Agency for Special Needs and Inclusive Education, UNESCO publicerar gedigen forskning löpande. Jag kommer att fortsätta att ta del av dessa organisationers studier, rekommendationer och beslut och de ger mig fortsatt input till denna blogg.
Utredningen om en ny utbildning inom det specialpedagogiska fältet lämnas till regeringen den 12 augusti. Det blir spännande läsning för ett blogginlägg.
Det här gör jag HT26:
På arbetsschemat denna termin finns två intressanta konferenser:
Design for Learning på Stockholms universitet 24-25 augusti
Digital Learning Week i Unescos lokaler i Paris 9-10 september
Jag kommer förstås att rapportera från dessa händelser.
Flera forskare har uppmärksammat mig på deras nya avhandlingar. Jag kommer att skriva om dem i syfte att lära mig något nytt och sprida intressanta studier kring specialpedagogik och implementering av goda arbetssätt.
Mitt uppdrag som projektledare för Inclusion Stories from the Classroom tar upp en stor del av mitt arbetsschema och jag ser fram emot att kommunicera mer om detta under höstterminen. Vi ska lansera vår hemsida och bjuda in till en konferens våren 2028. Först ska vi ses i Aten i oktober för att lägga upp planerna framåt.
LION specialpedagogiskt nätverk, som jag startade med Viktoria Lundström som en del av mitt förra Erasmusprojekt, samlar nu en bra bit över 500 medlemmar med specialpedagogisk kompetens. Vi fortsätter att ordna nätverksträffar för aktuella frågor och erfarenhetsutbyte. Vi kommer att erbjuda kurser inom ramen för LION, mer om detta inom kort.
I övrigt fortsätter jag med mina uppdrag som utbildare, handledare, fortbildare, talare och skribent både i Sverige och internationellt. Pedagogisk bedömning är verkligen ett nyckelbegrepp och ett sätt att stärka, främja, förebygga i hela skolan, det är viktigt för mig att fortsätta att fördjupa bedömningar med pedagogisk utgångspunkt, även för elevhälsans professioner. Jag fortsätter att skapa material om inkludering i praktiken till den globala IB-koncernen. I våras utbildade jag lärare och lärarutbildare i Kirgizistan, denna termin kommer jag att få tala på en stor inkluderingskonferens i Kazakstan. Vi är lite etno-centriska i Sverige och tror ibland att vi har kommit längre i vår skolutveckling. Det stämmer inte, men vi har mer resurser.
Lektionsdesign används fortfarande av kollegier som vill ha underlag för samtal om undervisningen. Under hösten ska jag pröva en del nya grepp för implementering av lektionsdesign hos några huvudmän. Jag ska också jobba med mentorskap på en skola med hjälp av Calle Markstedts och min bok Mentorskap i skolan.
Skolans århundrade är en podcast som Aggie Öhman och jag driver vidare. Vi fortsätter med nya avsnitt om skolutveckling med Ellen Key som inspirationskälla i bakgrunden. Vi diskuterar aktuella frågor, vänder och vrider på resonemangen och utmanar oss själva, varandra och andra med utgångspunkt i rapporter, utredningar och forskning.
Det kliar i fingrarna vilket betyder att en bok håller på att ta form, men det är för tidigt att berätta om eftersom denna form antar nya skepnader hela tiden. Arbetsnamn Barbapapa?
När jag ser listan på vad jag ska sätta tänderna i framöver känner jag ändå lusten komma tillbaka!
Nästa bloggtext kommer om en vecka, då handlar det om inkludering i skolan. Jag utgår från frågor som:
Vad är inkludering? Vilka teorier finns om inkludering? Vad är viktigt att förstå för att kunna diskutera och debattera inkludering? Vilken roll spelar pedagogisk bedömning för inkluderingen?
specialpedagogen 